Stockholms poesifestival hade i år mångfaldstema men höll samtidigt sin efterfest i fashionabla festlokaler satta i facklig blockad. Något som får mig att tänka på överklasskvinnorna i Strindbergs Röda rummet vilka ger allmosor åt de fattiga men samtidigt förnedrar dem.

Många kulturredaktioner har rapporterat om att Stockholms poesifestival som gick av stapeln igår riktade kritik mot Sverigedemokraterna. En del berättade också om Sverigedemokratisk ungdoms motmöte där ”klassiska svenska verk” lästes och tal hölls mot ”den självförnekande kultureliten”. Men där fanns också ett tredje poesievenemang med udden riktad mot de bägge andra.

Poetisk front kallade sig arrangörerna för ”Stockholms utomhuspoesifestival – en antirasistisk aktion i två akter”. Den första akten utspelades i snöyran utanför Dramaten i protest mot att poesin används som ”en del av ett nationalistiskt projekt” och var en slags motdemonstration till sverigedemokraternas samling där Heidenstam, Taube, Tegnér osv. reciterades av partiets Chang Frick. Poetisk Fronts Magnus William-Olsson ska visst ha framfört Gunnar Ekelöfs Non Serviam i samma ögonblick som de unga nationalisterna stämde upp i Kunggssången. Tyvärr avstod SD från mer moderna verk av sina egna partikamrater.

Den andra akten några timmar senare hölls utanför Berns salonger där Stockholms poesifestival, arrangerad av tidskriften 10-tal, hade sin efterfest. I protest mot att Berns sedan flera månader tillbaka satts i facklig blockad av SAC Syndikalisterna på grund av sin hänsynslösa behandling av bland annat papperslösa arbetare.

Röda Rummet på Berns, där August och andra samtida revoltörer brukade träffas, är idag en så kallad eventlokal ”perfekt för speciella middagar och cocktailmottagningar”.