När ska Sverige få en socialistisk dagstidning?

Trots att pengar inte saknas har arbetarrörelsen länge legat lågt vad gäller mediesatsningar. Men som jag skrev häromveckan har LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin nu meddelat att de tänker lägga ”150 miljoner kronor som ska göra det möjligt för duktiga entreprenörer som delar våra ideal att driva samhällsdebatten åt vänster”.

Vänstern är inte bara i parlamentarisk opposition. Även i själva idékampen befinner man sig i kraftigt underläge. Här nedan belyser jag tre problemområden som hämmar mediepolitiska visioner från vänster.

Partiegoismen. I kalla siffror räknat har högern ett stort övertag i opinionsbildningen. De borgerliga partierna hade exempelvis, enligt en granskning av SVT, 167 miljoner i valbudget 2010 men de rödgröna bara 89. Tidningen Fokus analys från 2007 visade att högerns tankesmedjor då hade tillgångar på 325 miljoner samt femtio anställda medan vänsterns hade en ynka mille och en enda person anställd. Vidare har 59 dagstidningar idag borgerliga ledarsidor men bara 13 är socialdemokratiska.

Men för att ”driva samhällsdebatten åt vänster” krävs inte bara att man jobbar med det man har utan också vågar tänka nytt. Lundby-Wedins uttalande ger hopp om att man dragit slutsatser av tidigare erfarenheter och att man nu förhoppningsvis vågar tänka utanför den så kallade boxen, i detta fall den partimärkta.

2003 lades LO Idédebatt ned. Tankesmedjans kärnverksamhet bestod i seminariearrangemang vilka under några omvälvande år var mycket betydelsefulla. De var exempelvis drivande i de olika socialistiska forum som hölls runt om i landet och som blev en viktig kontaktyta för den gamla arbetarrörelsen och partivänstern och nya, företrädesvis utomparlamentariska, krafter inom globaliseringsrörelsen. Vidare arrangerades politiska filmfestivaler tillsammans med Folkets bio, en rad skrifter publicerades och den oberoende teoretiska tidskriften Fronesis och Arenagruppen hade nära samarbeten med LO Idédebatt.

Nedläggningen, eller sammanslagningen med socialdemokraternas Idé och Tendens som det kallades, påstods vara av ekonomiska orsaker men det fanns misstankar om andra. ”Vår kritiska roll och vårt samarbete med syndikalister, vänsterpartister och andra utanför partiet har stuckit i ögonen på ledande socialdemokrater”, konstaterade ombudsman Olle Sahlström bittert när jag då intervjuade honom.

LO Media AB har drygt en miljard kronor i kistan efter att ha sålt större delen av sitt ägande i Aftonbladet. Många har väntat på den mediesatsning som de nu flaggar för. Men om den ska få någon större opinionsbildande betydelse måste LO våga närma sig de vitala delar av arbetarrörelsen och vänstern som inte har partibok eller till och med fel sådan.

Dagstidning. Erfarenheterna från den i årtionden blödande A-presskoncernen, vilken slutligen gick i konkurs för tjugo år sedan, verkar fått LO att utveckla en fobi mot engagemang i dagspressen. Även om det förstås måste satsas rejält i det nya medielandskapet, med allt vad sociala medier heter, så är ändå en hederlig gammal dagstidning något många socialister idag sätter högst på dagordningen. Och där har vi redan flera partipolitiskt obundna och professionella aktörer, som Flamman, ETC, Dagens Arena och Fria Tidningen, vilka omedelbart borde kontaktas för att utröna eventuellt intresse om samarbete.

I Sveriges tio största svenska kommuner finns nu bara en enda morgontidning med en vänstersinnad ledarsida: Folkbladet i Norrköping. Folkbladets 6 900 exemplar om dagen ifjol kan jämföras med de borgerliga dagstidningarna i dessa kommuner som tillsammans har en upplaga på 1 369 800.

Nu är det i och för sig högst tveksamt att kalla Folkbladet, med höger om högersossen Widar Andersson som politisk chefredaktör, för en vänstertidning. Men det saknas i alla fall inte andra vänstermedier i landet. Det finns en stor och brokig bukett som hittas på närradiofrekvens, i tidskriftsformat och på nätsajter. Vi har också ett idag växande antal vänsterveckotidningar samt en handfull dagstidningar som Dala-Demokraten, Arbetarbladet och Norrländska Socialdemokraten, vilka väl är att betrakta som i alla fall på ledarplats mer åt vänster än Folkbladet.

Sammanlagt är räckvidden kort men många liberala redaktörer tar faktiskt sitt publicistiska ansvar så även utanför dessa finns det gott om uttryckta vänsterståndpunkter på exempelvis kultur- och debattsidor. Men det är i hög grad ur nyhetsflödet som folks världsbild skapas och hur många vänsterkrönikörer som än släpps fram så påverkas i grunden inte den agenda som ytterst styrs av ägande- och produktionsförhållanden.

En daglig rikstidning inom en snar framtid borde vara självklart men är också otillräckligt.

Idédebatten. Vänstern borde mobilisera folkrörelsesverige för en aktiv statlig mediepolitik som på allvar värnar mångfalden. Resurser måste tillföras som marknaden aldrig kommer tillhandahålla. Jo, det är kontroversiellt men det stavas demokrati vilket är något annat än konsumentens val. I det här avseendet handlar mångfald givetvis inte endast om att politiskt organiserad vänster ska tillföras medel utan om att medborgarna generellt ska kunna påverka utbudet. Kollektivt och inte som konsumenter.

Kraven kan, tvärtemot nuvarande EU-anpassning, handla om ökat, utvidgat och omdefinierat presstöd. Ett stöd som givetvis inte så mycket utgår från marknadsläget för prenumerationsförsålda papperstidningar utan som är uppdaterat med ett 2000-tal där läsarna sällan inhämtar all sin information från en och samma tidning. De tusentals ideella timmar som per år läggs på nätet, i närradio etc. är för samhället ett enormt demokratiskt resursslöseri eftersom räckvidden är så begränsad. Vi borde därför också mobilisera med krav på att olika producentkollektiv från folkrörelserna bereds plats som public servicemedier. Att mainstreammedier inom den kapitalistiska medielogiken är en bättre garant för god journalistik än aktivistjournalister är en myt.

Media är en industri bland andra där varan är konsumenterna i egenskap av presumtiva kunder åt annonsörerna. Och om vi är överens om att vi lever i ett kapitalistiskt samhälle – ja, då är det väl inte så märkligt att medieklimatet är så enfaldigt? Så gärna miljonregn över ”entrepenörer” från vänstern och en dagstidning redan idag men vi måste också börja tala om en ekonomisk demokratisering av medieindustrin.

Publicerad i VK den 18/10-2011