Traditionell skolavslutning i kyrka

Nu går det fort, fort. Misstänker att många vuxna med barn känner detsamma så här i slutet av vårterminen. Med rasande tempo ska utvecklingssamtal, utflykter och skoldiscon avverkas.

Men hav förtröstan! Som ett löfte om bättre tider har den ständigt återkommande och årstidsbundna debatten om skolavslutningar nu börjat och då, då vet man att sommaren allt är nära.

Startskottet för debatten gick i söndags när den kristna tidningen Dagen publicerade en TT-artikel där Uppsalabiskopen Ragnar Persenius meddelar att han är för ett avskaffande av kyrklig skolavslutning. Om alla ska känna sig välkomna måste de religiösa inslagen tas bort, vilket vore att göra våld på kyrkan, enligt Persenius. Dagen har med sin hyllade nätupplaga på senare år stärkt sin ställning som opinionsbildare betydligt och efter denna publicering rullade så den traditionsenliga debatten igång.

I våras skrev Marciej Zaremba en intressant artikel i Dagens Nyheter om sitt möte med Sverigedemokraternas ordförande Jimmie Åkesson. Om sina försök att utröna om nationalistledaren anser Zaremba vara svensk eller ej. ”Jag vet inte, det är första gången jag träffar dig”, svarade Jimmie Åkesson och trodde sig säkert därför kunna undvika frågan på ett smart sätt. Givetvis ställer Zaremba följdfrågor varpå Åkesson nästlar in sig i resonemang om seder och bruk och om icke-svenska företeelser som hucklen och att vägra skaka hand.

I integrationsdebatten, vilken främst förs av de som betraktar sig själva som etniskt svenska, pågår sedan länge ett skyttegravskrig mellan två hårdnackade läger. De liberala förespråkarna av mångkultur vs. nationalistiska folkhemsnostalgiker. Bägge har sina blinda fläckar. Multikulturalisternas bejakande av minoritetsrättigheter är inte trovärdig så länge de inte tar problemen med hedersvåld och patriarkala förtryck på allvar. Folkhemsnationalisterna blir med rätta beslagna för främlingsfobiker så länge de inte ser samhällets strukturella rasism som grund till segregationen istället för den inbillade oviljan till integration hos de invandrade.

Det går faktiskt också att erkänna existensen av en svensk kultur – ”våra seder och bruk” som nationalisternas klyscha lyder – och samtidigt inse att stängda gränser är en rasistisk återvändsgränd. Vidare går det alldeles utmärkt att hålla på inhemska traditioner utan att göra avkall på det mångkulturella idealet och hänfalla åt unken patriotism. Man kan exempelvis fira midsommar men avstå från det nya påfundet att i tid och otid vifta med överhetens blågula fana.

Man kan också vara medlem i Svenska kyrkan av just kulturhistoriska skäl, för att kyrkorummet fortfarande ska stå öppet att nyttjas av de medborgare som så önskar, utan att för den skull vilja tvinga muslimska barn att fira skolavslutningar där.

Med en hyfsad dos pragmatism så inser man att vi inte behöver någon rikstäckande policy uppifrån, från kyrka eller riksdag, för att klara av skolavslutningsfrågan. Skolornas elevsammansättningar ser ju lite olika ut runt om i landet. Vad som däremot behövs är skolledningar med sunt förnuft och en god kommunikation mellan lärare och föräldrar.