”Sieg Heil!” Så här kunde det se ut när SD demonstrerade. Från Skd 20/8-1994

Sverigedemokraternas landsdagar har hållits i helgen. Liksom alltid när det kommer till det partiet så bjuder denna sammankomst på en journalistisk utmaning. Å ena sidan är det ett folkvalt parti i riksdagen och å andra sidan är det en främlingsfientlig organisation med en politik som strider mot många av våra mainstreammediers egna grundläggande värderingar.

För två veckor sedan skrev jag om det ”tomma tunnors debattklimat” som jag tyckte mig märkt i samband med att hösten på allvar sänkte sig över landet. ”Höstdimma” kallade jag lite skämtsamt denna opinionsjournalistikens motsvarighet till nyhetsredaktionernas sommartorka. I ett av mina exempel på dimman, det höga tonläget kring tårtningen av Jimmie Åkesson, underströk jag att jag inte delar åsikten att ”fascist” är den korrekta politiska beteckningen av SD:s partiledare. Några läsare undrade varför jag inte använder det begreppet. En fråga som belyser svårigheterna med att beskriva SD.

För det första kallar inte partiet sig själv för fascistiskt och för de flesta medborgare är det ett skällsord. Det är inte avgörande men givetvis måste vi journalister ta tusentals aktiva och anhängares självuppfattning i beaktande. Det är en del av verklighetsbeskrivningen. För det andra finns flera definitioner av fascism. Journalisten Henrik Arnstad, författare till boken ”Älskade fascism”, är nog den som hårdast drivit linjen att vi bör använda f-ordet om SD. Men jag tror många av oss ändå inbegriper totalitarism i begreppet och SD förespråkar trots allt inte diktatur. Ännu.

Hur som helst är partiet nu så pass välkända att i alla fall nyhetsjournalistiken sällan behöver etikettera dem. Men under ett evenemang som partiets landsdagar blir det tydligt hur svårt medierna ändå har att förhålla sig till SD. Tidningarnas artiklar inför evenemanget hade starkt negativa vinklingar. Exempelvis skrev Expressen om splittringar mellan partiet och ungdomsförbundet och DN om oenighet kring europeiska samarbeten. Aftonbladets rubrik talade om att SD får kritik för att med begränsad abort vilja öka kontrollen av kvinnor och underrubrikerna var citat från kritiker om att ”SD slår in öppna portar” och att ”Partiet är kluvet”.

Jag skulle ljuga om jag påstod mig ha svaren på vad som i varje enskilt fall är en korrekt hantering och hävdar inte heller att exemplen ovan visar hur orättvist SD blir behandlat av medierna. Oavsett parti som håller kongress, stämma osv så är förstås interna konflikter högintressanta. Men lika viktiga är vilka beslut som fattas av det högsta partiorganet. Och som tumregel tror jag att journalister, såväl nyhetsreportrar som opinionsbildande, bör vara försiktiga med etiketter. SD har bruna rötter men i kontexter där det är befogat så räcker ”högerextrem” och ”främlingsfientlig” gott och väl. I dagsläget. För det är inte hugget i sten och politiska organisationer förändras över tid.

Publicerad i Skånska Dagbladet