Jimmie Åkesson, Sverigedemokraternas partiledare

Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson planerar sälja sin TV och säga upp sin TV-licens. Detta i protest mot att partiet inte får vara med i slutdebatten inför valet. SVT:s beslut kanske är riktigt men motiveringen antyder också osjälvständighet hos public service-företaget.

Mediernas behandling av SD är schizofrent. Ibland får de, trots att de faktiskt ännu inte besitter en enda riksdagsstol, stora rubriker och kan till och med i dagar vara intressanta för granskning. Andra gånger ska partiet hållas utanför strålkastarljuset. Som nu. Svt:s programdirektör Jan Axelsson anger som skäl till beslutet att SD inte ”legat på någon konstant hög nivå i opinionsundersökningarna under våren… De har inte heller haft någon central roll i den rikspolitiska debatten.”

Redan inför förra valet skrev jag att Sverigedemokraterna måste släppas in i debatten. Inte hela tiden och alltid, men lokalt där de har stöd och vid tillfällen där det är relevant. Meningsmotståndarna agerar olika. Vissa buar när SD håller torgmöte medan andra deltar i debatter med dem och kanske till och med kan tänka sig samarbeten. Inget konstigt med det. Men medierna är inga politiska organisationer och publicistiska beslut ska inte fattas efter hur vindarna för tillfället blåser.

Malmöjournalisterna Linnea Nilsson och Emil Schön har nyligen släppt boken Fult folk – samtal med sverigedemokratiska väljare. Det är ett försök att förstå de många tusen som idag utgör landets förmodligen mest osynliga väljare. Här framträder bilden av svikna medborgare, det krisande välfärdssamhällets förlorare. SD:s framgångar bygger helt och hållet på att de lyckats fånga upp dessa marginaliserade genom att peka ut en enkel lösning, att allt ont är invandringens fel. Genom att hållas utanför mediernas strålkastarljus förstärks SD:s egen mytbildning om att partiet är farliga sanningssägare. Författarna till Fult folk skrev på DN Debatt under försommaren att de ”här väljarna försvinner inte bara för att den breda majoriteten i enighet tar avstånd från deras parti. Man måste lyssna för att inte klyftan ska öka ytterligare”.

Jag anser att det är en klok, men framförallt journalistiskt ärlig, hållning. Vi kan jämföra SD med det ännu mindre partiet Feministiskt Initiativ. När Gudrun Schyman eldade upp hundra tusen kronor blev det ”årets snackis” i Almedalen. Jag tycker det var en bra aktion för att uppmärksamma en glömd fråga, kvinnolönerna, och det är förstås helt i sin ordning att FI, utan inflytande i riksdagen, bevakas av medierna. SVT:s beslut att hålla SD utanför slutdebatten kan visserligen motiveras utifrån partiets litenhet men talet om att partiet inte haft någon roll i den rikspolitiska debatten antyder en etablissemangsvänlig publicistik.