De som är medlemmar på Facebook kan meddela omvärlden vad man i ögonblicket pysslar med genom korta meningar i ”statusfältet”. Förra våren lade jag ned ambitionerna att hålla det där fältet levande. Kom till insikten att mitt privatliv nog inte är tillräckligt spännande.

Twitter är ett mikrobloggsystem där meddelanden inte kan vara längre än 140 tecken. Ungefär som ett SMS eller statusfältet på Facebook alltså. Många förutspår att Twitter nu i dagarna kommer att slå igenom rejält i Sverige. Det talas redan om "twitterexplosionen". Bloggen Markmedia har skrivit en nybörjarmanual för journalister. ”Att politiker och ungdomsförbunden nu tar plats på Twitter kommer att tvinga journalister att följa med”, hävdar bloggaren.

Jag kan förstå att organisationer och företag ansluter sig till ett nytt hippt media men varför skulle vi enskilda journalister ha större behov än andra att skriva så kallade ”tweets”? När jag läser mina uppdateringar i statusfältet på Facebook från förra våren så framträder de nya sociala mediernas meningslösa baksida i all sin tydlighet.

”Stefan är på sportlov i sommarstugan med familjen”. ”Stefan börjar bli rödvinsfryntlig”. Tror till och med mina näraste och käraste även i framtiden klarar sig alldeles utmärkt utan sådan information.