Vi är den enda infödda svenska familjen bland de barnrika hyreshusen på vår gård. En och annan politiskt korrekt svenne i den  bleknosiga radhusidyllen tror säkert att detta förpliktigar på något sätt. Så fel. För säg exempelvis att grannungarna punkterar min cykel. Eller säg förresten min grabbs cykel så har vi ett alldeles autentiskt exempel från förra veckan. Inte lägger jag då min panna i djupa förstående veck och yttrar några väna fraser om att man måste ju förstå att de (läs: inte som vi) nog inte har det så lätt, kanske de flytt från något krig, kanske de svenska myndigheterna jävlas med dem… Nej, får jag tag i snorungen så går jag förstås hem till hans eller hennes föräldrar och berättar vad som hänt.
Fortsätt läsa Blåblod, tomtar och andra familjevänner →