Det vita ”slottet” på Möllevångstorget
Den nuvarande uppsättningen Bernadotte måste vara den tråkigaste kungafamilj västerlandet skådat. Rekorderlig är bara förnamnet. Så varför inte sälja ut och förnya? Jag menar idag krävs ju blytunga argument för varenda statlig institution för att undgå privatisering. I ett sådant läge borde väl kungahuset gå fetbort?
Överaktiverat barn = morgondagens vinnare
Gräset är alltid grönare någon annanstans. Under det förra seklet verkar den vetskapen för många fått en förskjuten innebörd.
1931 gav Ivar Lo-Johansson ut stridsskriften Jag tvivlar på idrotten. I den var Ivar Lo framförallt kritisk mot åskådarsporten vilken han ansåg fördummade folk. I Malmö har det under de senaste åren rått himmelsblå fotbollsyra. Det har blivit ett inslag i stadsbilden. Uteserveringarna på Möllevången är nästan helt klätt i ljusblått och vitt inför varje hemmamatch för MFF. Men det ger oss en anledning att också i 2000-talet titta närmare på vilka värderingar som bubblar under sportbilagornas feta rubriker och snärtiga referat.
Fortsätt läsa Jag tvivlar på idrotten
För några år sedan var vi många som önskade en trevligare statsminister. Helst med snyggare glasögon. Men trots att Perssons berömda fyrkantiga byttes ut mot ett par modernare verkar han uppenbart ha svårt med att tolka vad han ser. I alla fall vad gäller medieutbudet. Vad annars kan förklaringen vara till att arbetarrörelsens främsta representant lånade ut sig till gratis reklam för TV 8?
Fortsätt läsa Göran Perssons nya glasögon
Ack, ack. Otack är världens lön. Trots pompa, ståt och en kvarts miljard skattekronor slösade på de godaste av uppsåt: Statsminister Perssons fyra megakonferenser om förintelse, intolerans, försoning och folkmord verkar inte levererat full pott i ära och berömmelse. Tusentals elaka mail skulle proppa igen Görans e-postlåda. Och inte nog med det. Slutkonferensen framkallade både demonstrationer och motkonferens men knappt mer än några notiser i världspressen.
Fortsätt läsa Då tyckte jag (nästan) synd om statsministern
”Vi två, staten och jag är fiender.” Det är utgångspunkten för varje radikaldemokrat och jag delar den uppfattningen. Orden är från anarkisten Max Stirners verk Den Ende och hans egendom från 1844 men Karl Marx och en rad andra stora tänkare kunde ha skrivit samma mening.
Fortsätt läsa Den Ende och hans flodvågskatastrof
Vi är den enda infödda svenska familjen bland de barnrika hyreshusen på vår gård. En och annan politiskt korrekt svenne i den bleknosiga radhusidyllen tror säkert att detta förpliktigar på något sätt. Så fel. För säg exempelvis att grannungarna punkterar min cykel. Eller säg förresten min grabbs cykel så har vi ett alldeles autentiskt exempel. Inte lägger jag då min panna i djupa förstående veck och yttrar några väna fraser om att man måste ju förstå att de (läs: inte som vi) nog inte har det så lätt. Kanske de flytt från något krig. Kanske de sörjer sitt förlorade hemland. Kanske de svenska myndigheterna jävlas med dem…
Fortsätt läsa Blåblod, tomtar och andra familjevänner
Vattenstråken och vikarna. Kobbarna och holmarna. Öarna och halvöarna. Och så människorna som levde och lever här. Som en nostalgins lantmätare fogar jag samman pusselbitar jag ägt sedan tidigare med nya och försöker få en i alla fall lite tydligare bild över geografin och sammanhangen.
Fortsätt läsa Rikedom utan prislapp
Det här fotot på vår stuga dagen har vi fått av Västerbottens-Kuriren
Liv är det mest värdefulla vi har.
Eldens år. 2001 kommer för mig att alltid förknippas med två starka bilder. Flammorna ur World Trade Center och de som plötsligt slog upp ur vår ettårings babysäng i rummet hon en timme tidigare sov i.
Fortsätt läsa När allt kommer omkring
På en skärgårdsö råder man sig själv. I stor utsträckning slipper jag här vardagslivets många påtvingade kollektiv. Jag är inte folksskygg men umgänget med kamrat Pluralis Majestatis kan ibland bli lite påfrestande.