Statyn Arbetets ära på Möllan
Var Möllevången i Malmö egentligen ligger är inte lätt att veta för en utomsocknes. Till och med klurigt för en infödd skulle jag tro. Någonstans i Södra innerstaden torde området i alla fall ligga. Enligt den officiella kartan slutar exempelvis Möllan västerut med Bergsgatan. Men både Chokladfabriken och Skolgatans Ölcafé, samt klassiska restaurang Möllan, skulle i så fall hamna på fel sida om gränsen och dessa byggnader ligger ju banne mig i våra kvarter. Eller?
Kidnappad av trenden. Stämplad som cool.
Som möllevångsbo i Malmö har man plötsligt förpassats till gräddan av sydsveriges heta innefolk. Folket med världsvanor. Människor med näsa för god smak.
Fortsätt läsa Extreme makeover
Midsommarhelgens firande i västerbotten skakar jag av mig under söndagens joggingtur längs Ume älv. Morsan, som inte är i livet längre, bodde centralt här i "Norrlands huvudstad" men vid älven, ett par stenkast från huset, är naturen märkligt nog orörd. Handlar det om stadsplanering eller är det så att umeåborna av någon outgrundlig anledning inte uppskattar att bo vid vatten som under sommarkvällarna trolskt flyter fram under broarna som binder ihop staden? Efter ett par kilometers flåsande längs älvstranden så tror jag mig finna svaret. "Här vill kommunen bygga E4/E12. Vill du?" står det på en stor protestskylt målad för hand.
Fortsätt läsa En by i stan
Jag har aldrig varit fattig och inte oroat mig för att bli det heller. När jag, min fru och vår förstfödde endast hade ett sovrum i en delad lägenhet och kritade matkuponger i kollektivhusets samlingslokal hade vi visserligen inga pengar men fattiga var vi aldrig. Den i relativa termer måhända materiella knappheten var till stor del självvald och det hade varit hycklande att ge de i bekantskapskretsen som såg oss som fattiglappar rätt. De var ju på det hela taget ganska lika oss med enda skillnaden att de prioriterat sina liv annorlunda.
Fortsätt läsa Det är dyrt att vara fattig
En vacker julimorgon ger jag mig ut med kameran för att dokumentera Möllevångens butiker. En helig giraff blir min objudna följeslagare.
Fortsätt läsa Den utrotningshotade heliga giraffen
Ett tyskt landskap med bro, målad av Carl-Fredrik Hill 1877
”Vem är sjuk egentligen? Individen eller samhället?”
Utanför Möllevångsskolan springer några lågstadieungar omkring och fäktas med pinnar. Det spritter i ben och armar som det ska göra på barn men de stör ingen. Utom då ett äldre par av sådant slag som får en att fundera om de själva någonsin varit barn alternativt om de fick så mycket psykisk och fysisk prygel att de förträngt det. ”Får de inte lära sig hyfs i skolan idag” mumlade de högt. Och: ”Undrar vad de har för föräldrar?”.
Fortsätt läsa Veta hut
En lördags eftermidag, i skymningen, träffade jag grannfrun. Vi var båda två på väg till soptunnorna med varsin omsorgsfullt ihopknuten soppåse från Rimi. ”Jaha, räkskal?”, sa jag. ”Visst, nu var det dags igen sa hon och fnissade lite”. För mitt inre kunde jag se hur hennes man, precis som min Carolina, tidigare under dagen smuttat på ett glas rött i köket medan räkorna anrättades och Jonas Hallberg och de andra av radions spanare gjorde sitt bästa för att skapa helgstämning. Istället för att fnittra åt den något fåniga situationen kunde grannfrun lika gärna blivit generad och känt sig förorättad. Som påkommen med något skamligt. För ingen vill ju vara Svensson. Men varför sukta efter originalitet när det ofta ligger så nära det mest fruktade – utanförskap?
Fortsätt läsa Räkmysets lovsång
”Om du inte kommer in och lägger dig NU så får du inte gå till skolan imorgon.”
Fortsätt läsa Märkliga mänskor
”Hur var Margareta? Berätta!”
Min mamma dog vintern 2003. Hon blev 61 år. Det går inte att beskriva en person och ett sextioettårigt liv i en text på en dryg A4. Ännu mindre med bara några meningar till en sjukhusjournal. Men personalen på demensboendet gav sig inte medan vi anhöriga skruvade på oss och inte fick ur oss mycket mer än några ”ja, hon var väl typ vanlig”.