I samma stund som jag börjar skriva denna text om Brottsförebyggande rådets nya kartläggning så svarar en kollegorna på frilanskontoret i sin mobil. Hon bor i stadsdelen Kirseberg och nu vill hennes syster i Stockholm höra att det inte är hon som fallit offer för mordet där i torsdags.
Foto: Kungahuset.se
Prinsessan Estelles dop var en absurd tillställning. Och då tänker jag inte på de tusen dagisungar som kommenderades ut i Kungsträdgården för att hylla monarkin. Eller att den politiska chefredaktören för landets största tidning, socialdemokratiska Aftonbladet, sänder webb-tv live från tilldragelsen. Eller att lilla Estelle är den enda bäbisen i landet som inte omfattas av religionsfrihet då hon som blivande regent enligt grundlag måste följa ”den rena evangeliska läran, sådan som den, uti den oförändrade Augsburgska bekännelsen, samt Uppsala mötes beslut av år 1593, antagen och förklarad är”.
Malmös moské byggdes 1984 och är Sveriges äldsta
Visst kan politiska åsikter ändras och ideologier byta nyans men vissa saker förväntar man sig ändå vara orubbliga. Som att den demokratiska vänstern och liberalerna alltid försvarar individers rättigheter. Men rädslan för att spela de främlingsfientliga i händerna verkar så stark att den lamslår.
Senaste åren har uthängningar av brottsmisstänkta blivit allt vanligare i medierna. I förrgår presenterades en undersökning som visar att journalister själva dock har en återhållsam inställning.
Tre nummer av vår spretiga tidskrift
Vi målade färgsprakande blommor på studentkvarterens betong. Vi dansande framför de kristna fundamentalisternas musiksatta torgmöten – män med män och kvinnor med kvinnor förstås. En dag växlade vi in våra studiemedel i småmynt, slängde ut dem vid lunchtid i ekonomistudenternas cafeteria och proklamerade högljutt hippieprofeten Allen Ginsbergs hatiska poesi mot kommersialismen. Men framförallt gillade vi att tutta eld på saker. Svenska flaggan, lagboken, våra studentmössor… För som vi sa: ”Lusten att förstöra är också en skapande lust”.