Lucia och sen midnattstimma. På Möllevångstorget gatstenarna gnistra och glimma. Övervakningskamerans öga är vaket, högt däruppe på taket.

Vad registrerar kameran? Kanske hur en medellös medborgare släntrar hemåt från krogen till sitt ensliga tjäll. Kanske en klämd kamrat Levin som ilar fram och tillbaka mellan portarna för att i sista stund överlämna julklappar innan morgondagens stressiga resa bort från stressen. Ointressant överflödsinformation för de kategoriseringar som här måste till för snabb bedömning: Invandrare eller svensk, kriminell eller laglydig, missbrukare eller bara partynisse.

Fortsätt läsa Luciabevaka →

I vårt medialiserade sammhälle är det en vardaglig händelse och ni känner säkert igen er. Man hör, ser eller läser något och så undrar man om inte världen trots allt och till slut blivit galen. I veckan fick jag en sådan upplevelse och det av det starkare slaget.

I onsdags höll den antirasistiska Fem i tolv-rörelsen sin årliga manifestation i riksdagen. I sitt känslosamma tacktal sade pristagaren Jason Diakité, mer känd som Timbuktu, med en röst som sviktade att ”jag ger dig mitt liv Sverige”. Bakgrunden till det nationalistiska utspelet var naturligtvis den hårda kritiken av att han i låten Svarta duvor & vissna liljor sjunger om att dunka Jimmie Åkesson i den svenska flaggans färger, gul och blå.

Det var ett skickligt tal i vilket Timbuktu bland annat parafraserade etiopiska kejsaren Haile Selassies anförande från 1936 som bland annat blivit berömt tack vare att delar av det utgör texten till Bob Marleys låt War. Och visst fick jag också rysningar när den så sympatiske artisten hade svårt att hålla gråten stången. Men trots allt spelade talet på nationell samhörighet och när jag såg hur nästan alla, från höger till vänster på den politiska skalan, reservationslöst slöt upp i vågen på Twitter och Facebook så fick jag den där känslan av att nu har om inte världen så i alla fall Sverige blivit spritt språngande.

Jag påpekade, efter några berömmande ord om talet, att jag inte heller här tycker nationalism är ok. En försiktig kritik som mötte rejält motstånd. Några hävdade att andemeningen var så bra att kritiken är en petitess. Ett argument som skulle kunna döda de flesta diskussioner om vi hörsammade det. Andra menade att vi nu måste fylla svenskheten med ett positivt, demokratiskt innehåll. Ett tredje mothugg var att talet ju i första hand handlade om inkludering och att min position, som vithyad med djupa rötter i landet, var en helt annan än för dem som hela tiden känner sin nationstillhörighet ifrågasatt. Musikjournalisten Ametist Azordegan menade till och med att jag därför inte riktigt kunde förstå talet.

Jag tror faktiskt det ligger något i det där sista. Och oavsett så måste ju folk få älska vem och vad de vill. Men det var nu inte en landslagsmatch Timbuktu bevistade utan kärleken till landet uttrycktes i ett brandtal i ett politiskt sammanhang och därmed återaktualiserades den gamla usla strategin att ”ta flaggan tillbaka”. För som jag ser det är nationalism en del av problemet, inte lösningen.

Hur som helst. Sverige hade förstås inte blivit riktigt så galet som det verkade i de flöden jag följer. Och även i dem spreds och hyllades två dagar senare Özz Nûjens skarpa krönika om det absurda i att en av våra mest folkkära artister känner sig tvingad att intyga sin fosterlandskärlek när han mottar ett antirasistiskt pris. ”Bara i rädda, rasistiska och totalitära länder tycker man att det är vackert med bedyranden om sin kärlek till landet.”

Sinead O’Connor i ett annat anförande med text från Selassies tal och Marleys låt

I vårt medialiserade samhälle är det en vardaglig händelse och ni känner säkert igen er. Man hör, ser eller läser något och så undrar man om inte världen trots allt eller till slut blivit galen. I veckan fick jag en sådan upplevelse och det av det starkare slaget.

I onsdags höll den antirasistiska Fem i tolv-rörelsen sin årliga manifestation i riksdagen. ”Jag ger dig mitt liv Sverige” sade pristagaren Jason Diakité, mer känd som Timbuktu, i sitt känslosamma tack. Bakgrunden till det nationalistiska utspelet var naturligtvis den hårda kritiken av att han i nya låten Svarta duvor & vissna liljor sjunger om att dunka Jimmie Åkesson gul och blå.

Det var ett skickligt tal. Bland annat parafraserade Timbuktu etiopiska kejsaren Haile Selassies anförande från 1936 som bland annat blivit berömt tack vare att delar av det utgör texten till Bob Marleys låt War. Och visst fick jag också rysningar när den så sympatiske artisten hade svårt att hålla gråten stången. Men trots allt spelade talet på nationell samhörighet och när jag såg hur nästan alla, från höger till vänster på den politiska skalan, reservationslöst slöt upp i vågen så fick jag den där känslan av att nu har om inte världen så i alla fall Sverige blivit spritt språngande.

Jag skrev, efter några berömmande ord, på Twitter och Facebook att jag inte heller här tycker nationalism är ok. En försiktig kritik som mötte rejält motstånd. Några hävdade att talets andemening var så bra att kritiken är en petitess. Ett argument som skulle kunna döda de flesta diskussioner om vi hörsammade det. Andra menade att vi nu måste fylla svenskheten med ett positivt, demokratiskt innehåll. Ett tredje mothugg var att talet ju i första hand handlade om inkludering och att min position, som vithyad med djupa rötter i landet, var en helt annan än för dem som hela tiden känner sin nationstillhörighet ifrågasatt. Musikjournalisten Ametist Azordegan menade till och med att jag därför inte riktigt kunde förstå talet.

Visst ligger det något i det där sista. Och oavsett så måste ju folk få älska vem och vad de vill. Men det var nu inte en landslagsmatch Timbuktu bevistade utan kärleken till landet uttrycktes i ett brandtal i ett politiskt sammanhang och därmed återaktualiserades den gamla usla strategin att ”ta flaggan tillbaka”. För som jag ser det är nationalism en del av problemet, inte lösningen.

Hur som helst. Sverige hade förstås inte blivit riktigt så galet som det verkade i de flöden jag följer. För även i dem spreds och hyllades två dagar senare Özz Nûjens skarpa krönika om det absurda i att en av våra mest folkkära artister känner sig manad att intyga sin fosterlandskärlek när han mottar ett antirasistiskt pris. ”Bara i rädda, rasistiska och totalitära länder tycker man att det är vackert med bedyranden om sin kärlek till landet”, skrev han.

Publicerad i Västerbottens-Kuriren