månadsarkiv: januari 2014

Artiklar

Behandla inte SD med silkesvantar

Sundström

Stefan Sundström stödjer Musiker Mot Rasisms nätkampanj #motrasism

Det börjar lacka mot riksdagsval i riket och landets redaktörer kommer ställas inför nya svåra publicistiska vägval i bevakningen av Sverigedemokraterna. Förmodligen särskilt kniviga för public service som vi, till skillnad från exempelvis kvällstidningarnas lynniga kommersialism, ju förväntar oss någon slags sammanhängande policy av. Men det har inte börjat bra.

Inför valet 2006, när SD fortfarande stod utanför riksdagen, skrev jag en krönika i Skånska Dagbladet om att partiet inte får frysas ut. ”Släpp in SD” löd rubriken vilket förärade mig en åthutning på Aftonbladets röda kultursida. Och inför valet 2010 efterlyste jag på Helsingborgs Dagblads kultursida en journalistiskt ärlig hållning under rubriken ”SD måste behandlas likvärdigt”. Men nu är jag orolig att pendeln har svängt och medierna snarare kommer sätta på sig silkesvantar när de närmar sig landets mest etablerade extremistorganisation. För det senare är också något som måste kunna sägas.

Förra veckan var Malmöjournalisterna Behrang Kianzad och Ehsan Noroozi inbjudna till radioprogrammet Morgon i P4 Malmöhus för att berätta om organisationen Musiker Mot Rasism som de bägge är engagerade i. Kianzad motiverade varför de anser att rasismen blivit allt mer alarmerande och exemplifierade med bland annat det skånska romregistret, polisen som kallade en Rosengårdsbo för ”apejävel” och serieskytten. Men när han i uppräkningen också nämnde att vi idag har ett riksdagsparti med ”rötter i nazismen” så slog programledaren bakut. När Kianzad underströk att det är historiska fakta så menade programledaren att det var hennes uppgift som ”representant för Sveriges Radio” att påpeka att ”det får stå för dig”.

Innan jul beslutade också Sveriges Radio att en SD-kritisk låt av Kartellen och Timbuktu inte får spelas okommenterat pga ”dess våldsamma innehåll och bestämmelsen om opartiskhet”. Förra gången jag hörde talas om svensk radiocensur av musik var när punkbandet 23 Till för tjugo år sedan gjorde en cover på NJA-gruppens proggklassiker Balladen om Olsson. Redan då ett tilltag många av oss slog oss för pannan åt och både den låten samt en rad andra som spelats under SR:s 89 år har varit betydligt mer politiska och våldsamma än Sebbe Staxx och Timbuktus text i ”Svarta duvor & Vissna Liljor”.

Givetvis måste artister få delta i opinionsbildningen med sin musik och som för annan konst kan inte allt tolkas bokstavligt. Men vad gäller nyhetsjournalistik ska givetvis största möjliga tydlighet råda. SD har nazistiska rötter bland annat på grund av att de som deltog i det bildande mötet den sjätte februari 1988 kom från det hållet. Det är ingen subejektiv åsikt utan, som Kianzad påpekade, historiska fakta på samma sätt som att Vänsterpartiet har kommunistiska rötter. SD har förändrats och de som röstar på dem i höst kan göra det av olika orsaker som inte nödvändigtvis behöver vara ens rasistiska. Partiet är däremot fortfarande högerextremt och, vilket även Granskningsnämnden ifjol fastslog som saklig benämning, främlingsfientligt.

Publicerad i Skånska Dagbladet

Artiklar

Våld inte alltid intressant

2 kommentarer

Liv

Vår mellanunge i händelse där media rapporterade om beväpnade demonstranter

De flesta har förmodligen upplevt att våra nyhetsmedier ibland spetsar sina skildringar av olika händelser. Detta är förstås ofta orsakat av flera mekanismer, alltifrån kommersiella intressen till något så allmänmänskligt som att journalister är människor och människor har en förkärlek till att krydda sina berättelser då det gör dem själva intressanta. Ofta är det harmlösa överdrifter men ibland har de konsekvenser för vår demokrati.

Politiskt våld. Två ord som i kombination triggar vilken redaktör som helst. Visst finns tillfällen då det krävs feta rubriker men långtifrån alltid. Jag har själv deltagit i demonstrationer där jag inte sett minsta tecken på oroligheter men där medierna efteråt rapporterat att jag deltagit i ett mer eller mindre regelrätt krig. Men korrekt nyhetsförmedling har  betydelse för demokratin, för att vi medborgare ska kunna bilda oss en uppfattning om samhället, och därför är nyanserade skildringar av politiska aktörer viktiga. Även när de är våldsamma. Kanske särskilt när de är våldsamma.

Om exempelvis en manifestation innehåller våldsinslag, polis vs demonstranter eller demonstranter emellan, så är det inte alltid motiverat för en dagstidning att lyfta upp just den biten i rubrik och ingress eller till och med på förstasida. Det handlar bland annat om hur allvarligt våldet är.

När, och nu tar jag för en gångs skull upp ett par exempel jag finner publicistiskt korrekta, nazister attackerade en fredlig demonstration i Kärrtorp för en månad sedan så var det befogat att slå på den stora trumman. För flera personer skadades, 28 omhändertogs och tre häktades varav en för dråpförsök. Men motsatt nyhetsläge uppstod vid en stödmanifestation i Malmö i torsdags som hölls efter att en SSU:are blivit attackerad av två andra, förmodade, högerextremister. Inför demonstrationen hade Sverigedemokratisk ungdom skickat ett pressmeddelande att de tänkte delta. Något som förstås andra inte var särskilt glada för och det blev också bråk demonstranter emellan. Det var dock inget allvarligare och Skånska Dagbladet lät föredömligt incidenten, som den också kallades i texten, inte ta plats vare sig på förstasidan, i rubrik eller ens ingress.

Det finns också skäl att fundera på hur mycket som ska rapporteras. Om en folkvald företrädare för ett etablerat parti agerar våldsamt kan utförlig information vara mer befogad än om det är en aktivist från en politiskt maktlös organisation. I det förra fallet är det intressant för oss väljare och det missgynnar förmodligen partiet medan den senare grupperingen kanske använder våld för att få synas i media och nyhetsjournalistiken ska ju i möjlig mån inte agera megafon åt politiska intressen. Eller för den delen åt statsmakten. Ty svenska medier har dessvärre en benägenhet att återge polisens version av politiskt motiverade våldsamheter som faktum vilket i många fall är en sanning med kraftig modifikation.

Publicerad i Skånska Dagbladet

Artiklar

Journalistik som chockerar

Skärmavbild 2014-01-03 kl. 20.10.49

På askens framkant kan man se skåran för den ”magiska flärpen” 

Ibland känns det som våra dagliga medier är en del av nöjesindustrin och att vad som helst som kan skapa stor uppmärksamhet, oavsett om det är tragedi eller komedi, alltid får hög prioritering i nyhetsvärderingen. Men så läser, ser eller hör jag något reportage som är ett så gediget hantverk och ämnets angelägenhetsgrad så oantastlig att jag börjar tro på den kvalitetsjournalistik som de yrkesetiska reglerna talar om. Som senaste tidens avslöjanden.

Det var på lillejulafton och på nyårsdagen det hände. Det var då Aftonbladet förändrade allas våra liv till det bättre och det genom att avslöja något som hela tiden funnits mitt framför näsan på oss: De ”magiska flärparna”!

Den första artikeln handlade om den ”geniale folie-ryssen”, alias CrazyRussianHacker, vilken på youtube visar hur det i ändarna på behållare för plast- och aluminumfolie finns flärpar som ingen upptäckt (”åtminstone ingen på Aftonbladets redaktion” förtydligar den sanningstörstande journalisten). Trycks dessa flärpar in hålls folierullarna på plats. För det ”är ju väldigt irriterande när rullen flyger ur” som den chockade tv-kocken Tina Nordström säger till tidningen. Inte heller Tina kände tidigare till denna funktion vilken hon betecknar som ”alldeles fantastisk”. Mästerkocken Sigrid Bárány inflikar att också själva Youtube-klippet är ”fantastiskt härligt.”

På nyårsdagen blir det svenska folket upplyst om existensen av ytterligare en ”superpraktisk flärp”. Det är blott nittonåriga Jennifer Erixon från Helsingborg som hade haft med sig en chokladask av märket Paradis till sina morföräldrar under julaftonen. Efter middagen sitter hon och pillar på askens lock då hon helt plötsligt upptäcker en flärp och en skåra i asken. Jennifer förstår ”direkt att det var ett lås för att stänga asken” (jag kan avslöja för er läsare att det enligt säkra källor och verifierat av fältarbete finns en liknande funktion hos Alladin-asken). Men även om Jennifer ”blev alldeles exalterad och jätteglad och så himla chockad” finns smolk i bägaren – konkurrensen från ”folie-ryssens” fynd. Men, som hon segervisst konstaterar, ”de flesta tycker faktiskt om choklad så jag hoppas att min upptäckt är lite bättre”.

Någon hävdar säkert att både tillverkaren av Sveriges mest sålda chokladaskar liksom det internationella folie-kapitalet kan klara av sin egen konsumentupplysning, för såna småaktiga påpekanden kommer alltid från negativa människor som dessutom ofta helt saknar förmågan att chockeras. Men det förhåller sig precis tvärtom. På de sociala medier där länkarna till flärp-reportagen spridits av tusentals svenskar har dessa nyheters dignitet jämförts med såväl Palmemordet som Dagen D. Och det går inte heller ta miste på avslöjandenas positiva inverkan på folks liv då en av de vanligaste kommentarerna till länkarna är ”ha, ha!”.