Kulturpolitiken lyste som förväntat med sin frånvaro under valrörelsen. Inte ens någon egentligen mediedebatt, om exempelvis tidningskris och public service, fick vi oss till livs.

När det kommer till det stora massmediet, televisionen, verkar låsningarna bestå. De politiska krafter som säger sig vilja freda det icke-kommersiella programutbudet kommer fortsätta med sin kontraproduktiva strategi att sticka huvudet i sanden.

Sveriges Television är ett av landets tre stiftelseägda public serviceföretag. De två andra är Sveriges Radio och Sveriges Utbildningsradio. Det innebär att Svt har en särskild, i ett avtal med staten, förpliktelse att producera ”allmännyttig” television. Vad som menas med det begreppet kan förstås diskuteras men det borde stå helt klart att den programproduktion vi har idag är ett anakronistiskt resursslöseri. Svt producerar exempelvis Melodifestivalen vars tittarsiffror brukar ligga i toppen varje år. Men varför ska just Svt producera Melodifestivalen?

Det traditionella argumentet för public service breda utbud har varit att de höga tittarsiffrorna för exempelvis nöjes- och sportevenemang också ska spilla över på kanalernas smalare och fiberrikare samhälls- och kulturprogram. Problemet med det argumentet är att vi redan idag, till och med det fåtal som har bordsantenner och saknar internetuppkoppling, har flera olika kanaler att zappa emellan. Med bara basutbudet kan jag välja bort Babel och istället slå över till How I met your mother som går samtidigt i Tv 6. Och hur många slötittar på Kulturnyheterna för att de följer På spåret?

En besläktad fråga är varför inte Svt oftare vågar ta ut svängarna vad gäller de ”folkbildningsambitioner” som sändningstillståndet talar om. I förrgår var det exempelvis premiär för nya kulturserien Skandal. Under sex onsdagar kommer vår tids stormigaste kulturdebatter att presenteras. Första avsnittet handlade om konstnären Anna Odells fejkade psykos och vi tittare fick möta de inblandade i rabaldret. Intressant men som Hynek Pallas skrev på Tvdags.se dagen efter: ”Är det inte något som saknas?” Jo själva det konstnärliga alstret, Okänd, kvinna 2009-349701, fick stå tillbaka för runtomkringsnacket. Varför inte visa en filmversion av verket?

Svt tassar i gamla spår. Allt mer av vår tv-konsumtion sker on demand och tablåernas betydelse kommer fortsätta minska när vi i allt större utsträckning väljer att titta när och var vi vill. Vissa program, som Melodifestivalen och större idrottsevenemang, kräver förstås samtidighet och gärna höga tittarsiffror. Annars blir det ju liksom ingen ”folkfest”.

Men även om rättigheterna till evenemang i den storleken alltid skulle säljas till kanaler med få abonnenter så vore det väl inte hela världen. Kanske kan det till och med få motsatt effekt. För då samlas vi förstås hemma hos vänner med tillgång till den kanalen. Eller framför storbildsskärmar på krogar och torg. Och då blir det kanske folkfest på riktigt. Utan citationstecken.

Att producera lättsam underhållning och stora idrottshändelser är förstås inte per definition kommersiell tv. Men det är slöseri av resurser som skulle kunna användas till program och journalistik som inte får plats i reklamkanalerna.

Att vi under ett helt år diskuterat Skånepolisens register av romer verkar inte spela någon roll. Nu är vi i en valrörelses slutspurt där Sverigedemokraternas affischer talar om att stoppa tiggeriet vilket förstås handlar om att att kväsa de ”organiserade zigenarligorna” som de själva skriver på nätet. Och på kort tid har nu också två romska läger brunnit i Stockholm.

Visserligen vet vi ännu inte hur bränderna uppstått men högerextrema aktiviteter i närheten liksom trakasserier under sommaren gör förstås att slumpen känns lite för osannolik. Att protesterna är få och svaga beror förmodligen på att antiziganismens rötter sitter så djupt i vår samhällskultur att vi ofta inte ens ser den.

Kommer ni ihåg Maria? Den blonda flickan som för snart ett år sedan omhändertogs av grekiska myndigheter då hon befarades vara bortrövad av ett romskt par. Nyheten spreds över Europa och snart omändertogs också två blonda barn på Irland. Men ingen hade någonsin blivit kidnappad. Med DNA-tester kunde de två senare bevisas vara biologiska barn till sina romska föräldrar och Maria hade blivit informellt bortadopterad av en bulgarisk kvinna som varit gästarbetare i Grekland fyra år tidigare.

Att romer rövar bort barn är en gammal antiziganistisk myt och nyheten om Maria var nästan parodisk i det avseendet. Jämför med storyn i Ringaren från Notre Dame, 1800-talsförfattaren Victor Hugos bidrag till världslitteraturen tillsammans med Samhällets olycksbarn. Där byter romer ut flickebarnet Esmeralda mot den vanskapta pojken Quasimodo. Precis som sagans flicka så florerade i media påståenden om att romerna i Grekland behandlat ”Maria” som ”en cirkusbjörn” som tvingats dansa för pengar.

Det var förstås inte oväntat att Avpixlat och annan träskmedia med glädje spred nyheterna om de påstådda kidnappningarna. Men att etablerade europeiska medier började jaga fler fall där barn påståtts blivit bortrövade av romer är oroväckande. Liksom att TT gav historien om Maria bred spridning i Sverige. Ingen annan folkgrupp i Sverige kan så ogenerat utsättas för rasism utan att det leder till reaktioner.

För det är omöjligt att tänka sig att etablerade svenska dagstidningar framställer samer som barnarövare. Inget media skulle, som debattsajten Newsmill gjorde i augusti 2010 om romer, utan att blinka ställa läsarfrågan ”Hur känner du för araber i Sverige?”. Det är föga troligt att ens ett parti som Sverigedemokraterna skulle våga gå till val på att stoppa de ”organiserade judeligorna”.

Häromveckan utkom en vitbok om diskrimineringen av romer. I samband med presentationen beskrev integrationsminister Erik Ullenhag situationen i Europa som alarmerande. Många romer lever inte bara i misär. I flera länder har ”medborgargarden och paramilitära grupper intensifierat sina aktioner mot romer”. Nu brinner läger också i Sverige. Vi måste sluta blunda.