”Barn så unga som 14 driver omkring på gatorna med kalashnikovs och skottsäkra västar”, påstod brittiska The Sunday Times i söndags. En artikel med anledning av statsminister Stefan Löfvens otydliga avståndstagande från Jimmie Åkessons förslag att använda armén mot kriminella gäng. Fortsätt läsa Sverige befinner sig inte i krig →

Jag har nästan alltid sökt ett kollektiv men ledsamt nog undflyr dom mig. Jag talar nu inte om familj, stat, skola eller värnpliktsarmén utom om frivilliga och självstyrande gemenskaper. Allt sedan barndomen fram till den medelålders man jag är idag har jag ingått i en rad olika konstellationer som rollspelsgäng, ideella organisationer, boendegemenskaper, fackföreningar, kultur- och medieprojekt. Inte sällan har jag själv varit en av initiativtagarna till dessa kollektiv, men ack så flyktiga de varit.

Opulens medarbetare Mattias Svensson skrev i onsdags en tänkvärd debattartikel i Svenska Dagbladet om hur borgerligheten under senare år kantrat, från att betona individens frihet till allt mer kollektivism. Nu betonas hellre ”exempelvis värden som plikt, anpassning och tjänande under nationen”, menar han. Nog är det en tydlig tendens även vänsterut i det politiska landskapet där inte minst den sittande socialdemokratiska regeringen hellre än friheter talar om kraven på såväl infödda medborgare som nyanlända.

Politik blir meningslös, reduceras till en tävling om väljarnas gunst för makthungriga karriärister, när vi glömmer bort de grundläggande frågeställningarna. Jag ser exempelvis det som fundamentalt att endast ideologier vilka utgår från individens frihet är anständiga. Idéer som sätter staten, nationen, religionen etc i första rum är auktoritära och leder till människofientliga samhällen. Men den krassa verkligheten är förstås inte så svartvit…

Idag attackeras många av de friheter vi ser som självklara i en liberal demokrati, exempelvis yttrande- och religionsfriheterna, av en växande populistisk och reaktionär höger. Att försvara sedan länge vunna segrar är dock inte det lättaste och vi ser som sagt hur hela det politiska landskapet börjat vackla. Jag tror en förklaring ligger i just relationen mellan individ och kollektiv. Att vi inte i tillräcklig utsträckning tar på allvar hur individens frihet i praktiken också i hög grad är beroende av styrkan hos de kollektiv hon ingår i som jämlike.

De slitna fraserna om löneslaveriet och hur frukterna av mitt arbete stjäls är inte de enda kränkningarna av individen under kapitalismen. Den individualism som främjas av den kapitalistiska samhällskulturen handlar i stor utsträckning om konkurrens, den starkes futtiga frihet att omsätta materiella drömmar. Min frihet står då ofta i motsats till din frihet. Mer eller mindre är några av de kollektiv där vi spenderar mest tid såväl tvingande som skadliga för demokratin. För såväl betygstävlingen när vi är barn som vuxenvärldens individuella lönesättning slår sönder de kollektiv vi ingår i. Men ensam är inte stark.

Jag tror inte jag är en helt omöjlig människa och det är därför kollektiven flyr mig. Frivilliga och självstyrande kollektiv blir snarare i den konkurrensutsatta samhällskulturen förstås oftast undantagen. Sårbara. Undflyende. Ändå är det här de vunna segrarna som nu är under attack försvaras bäst. Och det är också i jämlikhet individens frihet i praktiken kan utökas. Organisering – på arbetsplatserna, i lokalsamhällena och föreningslivet och så vidare – är alltjämt den jordmån där demokratin trivs bäst.

Sedan årsskiftet har Tyskland en lag som ska sätta stopp för näthat och fejknyheter. Statliga inskränkningar av yttrande- och pressfriheten är dock alltid vanskliga. Fortsätt läsa Vanskligt med statlig inblandning mot fake news →