”Vilken betydelse har mediernas ideologiska kantring? Finns det idéer om hur mångfalden kan stärkas?” Jag skriver om vilka frågor som är intressanta för oss på kulturmagasinet Opulens under det valår som snart drar igång på allvar.

“Trollkonton som trakasserar, hånar och förlöjligar sina politiska motståndare på ett sätt som Hanif Bali skulle skämmas över. Men det är inte ryska trollfabriker som ligger bakom. Det är Svenskt Näringsliv som i år lägger 200 miljoner kronor på att få fram högerns agenda i valet.”

Inför förra valet uppmärksammade Jan Scherman rapporten Pengarna bakom samhällspolitiken på Aftonbladets kultursida. En granskning från Arenagruppen och LO som belyste en skriande diskrepans, där idéföretagen till vänster med sina tio miljoner endast förfogade över en tjugondel av högerns resurser. Det här har förstås avgörande betydelse för vilka frågor som tar plats i medierna under ett valår.

Högerpartiernas valbudget brukar alltid vara dubbelt så stor som vänsterpartiernas. Lägg därtill ovan nämnda miljoner, som dessutom är mer än vad högerpartierna tillsammans lägger under en valrörelse, så blir skillnaden än större. Och utanför valbudgeterna, särskilt när det gäller medierna, ser det inte bättre ut.

”Den fantastiska blandningen av sociala reportage och stringenta politiska analyser med djuplodande kulturjournalistik och humor tilltalade mig omedelbart.” Opulens chefredaktör Jag grattar Arbetaren som fyller 100 år och berättar också hur den tidningen förändrade hans liv.

Jag antar att det i allas liv finns händelser som verkar obetydliga i stunden men som det i backspegeln tydligt syns haft en avgörande betydelse. För mig är en sådan när jag för trettio år sedan en period jobbade som städare och på jobbet hittade tidningen Arbetaren.

Allmänna vänstersympatier och elevrådsengagemang. Det var min politiska bakgrund och erfarenhet, efter avslutad skolgång och lumpen, då jag fick jobb som städare på Sundsvalls högskola, idag Mittuniversitetet. Mitt städområde blev journalistlinjens lokaler. En lycklig slump då journalistik redan intresserade mig och jag under tonåren helgjobbat på lokaltidningen Dagbladets sportredaktion och gjort rollspelsfanzines tillsammans med kompisen Ulf. Den senare är idag för övrigt Opulens webbtekniker.

Alltså botaniserade jag förstås bland journalistlinjens tidningshyllor och där fann jag så den för mig okända Arbetaren vilken på den tiden var en veckotidning. Den fantastiska blandningen av sociala reportage och stringenta politiska analyser med djuplodande kulturjournalistik och humor tilltalade mig omedelbart. Någon liknande blaska hade jag aldrig hållit i mina händer. I arkivskåpen hittade jag flera årgångar vilka smugglades ned i sopsäckarna, vidare hem via min Salomon-ryggsäck, för att senare skötsamt återbördas.

Arbetarens hundra år är en kavalkad av den seriösa journalistikens adelsmärke, den konsekventa maktkritiken. Från de tidiga åren granskas och kritiseras såväl det fascistiska Italien som statssocialistiska Sovjet. Under 30- och 40-talen blir Arbetaren landets kanske främsta antinazistiska pressröst och tidningen beslagtas av myndigheterna upprepade gånger och ansvariga utgivare fängslas.

På 50-talet är tidningen drivande i att avslöja en rad rättsskandaler som Kejne- och Haijbyaffärerna. Och under andra halvan av 1900-talet fram till våra dagar fortsätter tidningen oförtrutet att rikta sökarljuset mot samhälleliga missförhållanden och blir en viktig röst för såväl kärnkraftsmotståndet, jämställdheten (bland annat som landets första könsbalanserade tidning), den antikapitalistiska globaliseringsrörelsen som klimataktivismen. Allt med publicistisk ärlighet till skillnad från många av dagens så kallade alternativmedier med sina illa sminkade propagandistiska fejknyheter.

Lika slående som den publicistiska meritlistan är Arbetarens medarbetarparad med namn som Ottar, Moa och Harry Martinson, Ivar Lo, Artur Lundkvist, Eyvind Johnson, Stig Dagerman, Vilhelm Moberg, Birgitta Stenberg, Hasse & Tage, Eva X Moberg… Hela den här spalten skulle kunna fyllas av namn på vassa och med tiden kända skribenter som bidragit till tidningen genom åren.

Som det anstår en publicistiskt anständig tidning har Arbetaren aldrig gått i någons ledband och fackföreningsägaren SAC har sällan utgjort förstasidesstoff. Efter att ha läst några årgångar då för trettio år sedan uppmärksammade jag däremot en liten annons från Arbetarens närstående förlag Federativs. Snart damp det ned två böcker i brevlådan – Michail Bakunins Centralism eller självförvaltning och Sven Lagerströms Syndikalismen, en grundbok. Den berömda poletten trillade ned och jag kunde plötsligt klä de politiska funderingar jag haft sedan unga år, i skuggan av kalla krigets två usla alternativ, med tydliggörande begrepp. Det skulle dock dröja ytterligare ett år och en flytt för studier i Uppsala innan jag träffade några likasinnade.

Nå, jag ska inte fastna i mina nostalgiska minnen men konstaterar att utan Arbetaren hade mitt liv tveklöst tagit andra vägar. Och för det frihetliga magasinet Opulens räkning vill jag framföra ett stort grattis till hundra stolta år!

Noveller har under våra fem år blivit lite av ett signum för min tidning Opulens. Nu hoppas jag att vår pågående novelltävling ska bli en lika stor succé som i fjol. 

2022 är ett litet jubileumsår för Opulens. Med en parafrasering av Trump – ”Gör kulturjournalistiken stark igen!” – startade vi för snart fem år sedan magasinet. Vi hade sett hur kulturjournalistiken under flera år försvagats. En anledning till detta torde vara dagstidningskrisen. Kultursidorna produceras i stor utsträckning av frilansare och ett fåtal anställda och det är lättare att skära ned i frilansbudgetar än att sparka folk. Samtidigt har ledarsidorna förstärkt sin ställning då de politiska redaktörerna i klickonomin klivit fram som dragplåster i de sociala medierna.

Men om samhällsdebatten i journalistisk form endast skulle drivas av skribenter mer eller mindre knutna till partipolitiken skulle idéutbytet bli fattigt. Kulturjournalistiken är därför ett viktigt inslag i demokratin. Vårt bidrag till att vända utvecklingen var alltså att starta ett dagligt kulturmagasin med sikte på samma bredd som dagstidningarnas kultursidor. Eller rättare sagt med samma bredd som de en gång hade. För idag har ju många tidningar ingen kultursida eller har bantats ned till en blek version av vad de en gång var. Men vill mer än så.

Förutom dagskritik, essäer, kulturnyheter och krönikor har vi sedan starten också upplåtit utrymme för dikter och noveller i vår avdelning Prosa & Poesi. Just novellerna har, en hel del nog på grund av Opulens återkommande skrivartävlingar genom åren, blivit lite av ett signum för magasinet. Tillsammans med Ekström & Garay förlag upprepar vi nu fjolårets succé med ”Sveriges största novelltävling”.

Det är många som skriver skönlitterärt i Sverige och det är tydligt att kortformatet blir allt mer populärt. Av förlagens utgivningar och av konton samt grupper på de sociala medierna att döma är vi kanske på väg mot en ny boom för novellen. Men även om många har författardrömmar är det inte sällan det stannar vid drömmar och halvklara berättelser. Med novelltävlingar hoppas vi kunna uppmuntra skrivande människor att färdigställa den där texten som man jobbat på men inte ännu avslutat. Eller att fatta pennan och på papper få ned idén man bär på.

Oavsett om du är rutinerad eller nybörjare – alla är välkomna att delta i årets novelltävling! Sista inlämningsdag är den 28 februari.