Stora delar av journalistkåren besitter faktiskt ett kulturellt kapital som kan utnyttjas när storstadsglasögonen upplevs för suddiga. Denna vecka vill jag lyfta fram den svenska sommarstugan.

De negativa medietrenderna för landsbygden har pågått i åratal. Efter alla tidnings- och lokalredaktionsnedläggningar har en stor del av befolkningen hamnat i medieskugga. Det finns inget som antyder att den trenden skulle vända inom en nära framtid. Därför tror jag vi inom branschen skulle kunna vara bättre på att ta avstamp från den verklighet av landsbygden vi ofta känner bäst till, det vill säga våra sommarstugor.

Svenskarna sägs vara ett folk med hjärtat i landsbygden. Det är en sanning med modifikation. De flesta av oss bor idag i städerna. Storstadsregionerna växer för varje år medan landsbygden utarmas i samma takt. Undersökningar visar att Sverige är ett av de länder i västvärlden där urbaniseringen går snabbast. Något som i och för sig skapat en myt eftersom det inte nödvändigtvis är till storstäderna flyttlassen går. Jämförelsen med andra länder haltar också lite eftersom i Sverige är också orter med fler än 200 invånare tätorter. Men 85 procent av de svenska kommunerna tappar i alla fall idag ungdomar till större städer.

Hur som helst har fortfarande nästan hälften av svenska folket på något sätt tillgång till en sommarstuga. Som de själva, släktingar eller bekanta äger. Bland landets journalister torde den siffran vara ännu högre. För många av oss utgör våra fritidsfastigheter både rekreationsområde, släktgård och hembygd av den enkla anledningen att många sommarstugor en gång i tiden byggdes på ställen dit vanligt folk kunde ta sig. Det vill säga på natursköna platser i anslutning till de orter där släktingarnas hem låg och ibland fortfarande ligger. Ofta inte längre bort än att man kunde gå, cykla eller ta offentlig lokaltrafik dit.

Mina barn är fjärde generationen på vår sommarstugeö, den femte generationen på bruksorten, i Holmsund utanför Umeå. Trots annalkande världskrig satte mormor och morfar det första spadtaget 1939. Innan dem och en granne fanns på vår ö bara ett par fiskebodar. De skulle dock följas av många fler. Längs stränderna på denna och på öarna runt omkring samt i hela Sverige skulle det snart poppa upp rader av stugor. Välfärdssverige tog efter kriget fart på allvar och ett eget sommarhus, om än litet och sparsamt med bekvämligheter, blev inte ouppnåelig lyx ens för vanliga arbetarfamiljer på landsbygden.

Detta är en tillgång för svensk journalistik. Nej, jag menar förstås inte att vi journalister ska jobba när vi har semester i våra sommarstugor (vilket jag och många av oss visserligen gör) eller att vi ska göra fler reportage om stuglivet. Jag vill bara uppmärksamma att stora delar av kåren faktiskt besitter ett kulturellt kapital som kan utnyttjas när storstadsglasögonen upplevs för suddiga. När idag fyrtio procent av Sveriges journalister bor i Stockholm och tio procent på Södermalm, och den utvecklingen verkar fortsätta, blir både rötter och levande kontakter med landsbygden allt viktigare.

De närmaste årens politiska svar på problemen kommer förmodligen för lång tid framåt avgöra inte bara svenska muslimers förtroende för samhället, utan också vilken slags demokrati Sverige vill vara. Fortsätt läsa Sluta ducka och dalta! →

Debatten om Rasmus Paludan påminner om den mångåriga kring Lars Vilks menar Opulens chefredaktör Stefan Bergmark. I den förra talas det om blasfemilagar trots att ingen förespråkar det, liksom ingen heller hävdat att Lars Vilks rondellhund borde vara förbjuden konst.

Yttrandefrihet är fundamentalt för en demokrati. I vårt land är yttrandefriheten i alla fall som princip inte akut hotad då den stöds av en mycket stor del av befolkningen. Ändå har det i flera år hävdats i olika debatter att yttrandefriheten undergrävs av än den ena och än den andra. Det är mycket tröttsamt.

När högerextremister eller en koranbrännande tossig dansk härjar ställs dock ofta frågan om yttrandefrihetens gränser, mer specifikt om när uttryckta åsikter ska bedömas som hets mot folkgrupp. Rasmus Paludan har inte varit otydlig om sitt ärende och det handlar knappast om att han vill smäda religionen. Inför den första koranbränningen i höstas sa han exempelvis till tidningen Nyheter Idag att människor från Mellanöstern ”aldrig kommer att fungera med den svenska kulturen.” Det är människor med ett särskilt ursprung och trosuppfattning, inte en bok, som är hans måltavla och rimligen borde detta kunna prövas i en domstol.

Debatten om Paludan påminner om den mångåriga kring den i höstas tragiskt förolyckade konstnären Lars Vilks (som för övrigt gjorde ett utmärkt jobb som Opulens utsände på förra Venedigbiennalen) och hans rondellhund. Få konstnärer i Sverige har nog på samma tydliga sätt delat landets opinionsbildare i två läger. Det ena, företrädesvis vänsterlutad, menade att Lars Vilks hade rätt att kränka vem han vill men att hans uppsåt var tvivelaktiga, ja rentutav främlingsfientliga. Det andra, med liberaler i spetsen, menade att intentionerna är ovidkommande och att yttrandefriheten måste försvaras ovillkorligen.

Många hårda ord har fällts under åren även om dessa två lag alltså är överens i den grundläggande frågan. För ingen, eller ytterst få i alla fall, har ju hävdat att Vilks får skylla sig själv och att skattemedel inte borde slösas på att värna hans liv. Ingen, eller ytterst få i alla fall, har heller hävdat att Lars Vilks rondellhund borde vara förbjuden konst.

Ändå menar det ena lägret, det högerlutade även om det nog finns såväl blåa som röda i bägge lagen, att ifrågasättandet av just Lars Vilks konst är ett svek. Det är ett märkligt resonemang. Minns ni när Skånepartiets ordförande Carl P Herslow för några år sedan bidrog med en egen Muhammedteckning och för det åtalades för hets mot folkgrupp? I samband med åtalet kallade liberalen Björn Lagerbäck Skånepartiet för ”en liten isolerad sekt”. Varför gällde inte den villkorslösa kampen för yttrandefrihet Herslow?