Inte heller en kulturjournalistik värd namnet är möjlig att förena med nationalism. Jag skriver apropå debatten om Tidöavtalet och kristen värdegrund.
Det pågår en intressant debatt om huruvida nationalism är förenlig med en kristen värdegrund. Den startade med ett inlägg i Expressen av biskop Fredrik Modéus där han starkt kritiserade Tidöavtalet. Modéus menar att detta nationalistiska samarbetsprojekt mellan Sverigedemokraterna och regeringen går på tvärs mot en kristen syn på solidaritet.
Sverigedmokraterna plockade upp handsken och sedan har debatten spritts till ett otal medier. Bland annat skriver teologiprofessor Joel Halldorf att för kristendomen är ”människans identitet som Guds barn mer fundamental än hennes nationstillhörighet.”
Kulturmagasinet Opulens publicistik vilar ju inte på någon religiös grund. Men på ett liknande vis som SD:s kristna kritiker argumenterat i den pågående debatten menar vi att en kulturjournalistik värd namnet också är omöjlig att förena med nationalism. I grunden handlar det också om vår syn på konsten.
Konst är för oss inte i första hand viktig för samhället utan för människan. Visst kan konsten användas i politiska syften eller bara som förströelse men den är så mycket mer än så. Konst, vare sig det handlar om tv-serier med miljonpublik eller smala performanceföreställningar, kan bryta våra vanliga sätt att se på tillvaron. Ge oss glasögon som skärper vår blick på samhällskulturen och våra egna liv.
En från makthavarna fri konst är av yttersta vikt för individens frihet. Om konsten ska vara fri måste den ha ett kritiskt förhållningssätt till makthavarnas olika agendor. Och detta gäller förstås även för den journalistik som bevakar och analyserar konsten. Det vill säga det som Opulens sysslar med, kulturjournalistik.
Sverigedemokraterna och deras besläktade har en kultursyn som är den absoluta motsatsen. Med historierevisionism och myter vill de skapa en nationell gemenskap där kritiska perspektiv anses hota deras kulturellt enhetliga drömrike. Mot det ställer vi alltså kulturjournalistikens demokratiska mångfald. En kulturjournalistik värd namnet måste alltid utgå ifrån, för att parafrasera Halldorf, att individens frihet är mer fundamental än nationstillhörigheten.
”Sveriges demokrati är långt ifrån fulländad. Men att andra länder eller internationella organisationer kanske kommer få avgöra vad som bryter som svensk grundlag är fullständigt absurt.” I min helgkolumn denna vecka skriver jag apropå den kommande riksdagsomröstningen om grundlagsändring.
Sent ska vi syndare vakna. På onsdag förväntas riksdagen rösta igenom en grundlagsändring som innebär betydande försvagningar av yttrandefrihetsgrundlagen och tryckfrihetsgrundlagen. Eftersom det är en grundlagsändring krävs två riksdagsbeslut med val emellan och riksdagen röstade ja första gången redan i våras. Något som rimligen borde väckt debatt redan då, i alla fall från oss som jobbar inom media, men den kritiken har i stort sett uteblivit tills nu, i elfte timmen.
Den nya lagen om utlandsspioneri möjliggör fängelsestraff på upp till åtta år för de som röjer hemligstämplade uppgifter vilka kan skada Sveriges relationer med andra stater eller mellanstatliga organisationer. Det betyder att anskaffar- och meddelarfriheten vid behov kan upphävas och att både journalister och deras uppgiftslämnare kan dömas. Med andra ord får makthavarna ett kraftfullt vapen för att tysta den fria journalistiken.
Alla remissinstanser inom medievärlden – som Publicistklubben, Svt, Journalistförbundet, Tidningsutgivarna och Myndigheten för press, radio och tv – har liksom Integritetsskyddsmyndigheten varit kritiska. Fyra chefredaktörer på Bonniers skriver i sitt gemensamma remissvar att lagförslaget påminner om de inskränkningar i tryckfriheten som infördes efter nazisternas maktövertagande 1933. Senaste tiden har kritik sent omsider även formulerats mer offentligt, på dagstidningarnas opinionssidor. ”Galet – ska nya lagen gå under radarn?” löd exempelvis rubriken till Stina Oscarsons debattinlägg i Svenska Dagbladet i onsdags. Och ”Granskande journalistik riskerar att bli olaglig” var överskriften för Dagens nyheters ledare i torsdags.
Att lagförslaget flugit under radarn har uppenbart med Sveriges ansökan om Natomedlemskap att göra. Grundlagsändringar brukar beredas av en parlamentarisk kommitté men har denna gång varit en enmansutredning. Samtliga partier utom Vänsterpartiet och Liberalerna röstade i våras för förslaget. Men när Sveriges Radio nu, inför den avgörande omröstningen, försökte få kommentarer av de partier som ställde sig bakom denna för demokratin så viktiga förändring så avböjde samtliga. Skandalöst är väl det minsta man kan säga om det.
Den tidigare kritiken medförde att det i propositionen nu talas om att uppgiftslämnandet inte är ett brott om det ”med hänsyn till syftet och övriga omständigheter är försvarligt”. En till intet förpliktigande tuggummiformulering alltså som i förlängningen kan innebära att det är själva ”skadan”, det vill säga hur främmande makt upplever en publicering, som avgör brott eller ej. Som Stina Oscarson skriver så är det från och med nästa år alltså inte otänkbart att det blir ”Erdogans reaktion på låt säga en publicering om övergrepp på kurder som kommer avgöra om publiceringen är försvarlig eller blir klassad som spioneri.”
Sveriges demokrati är långt ifrån fulländad. Men att andra länder eller internationella organisationer kanske kommer få avgöra vad som bryter som svensk grundlag är fullständigt absurt.
