Den gamla svartvita men mest vita tiden

Sportjournalistiken brukar beskyllas för att vara full av språkliga klyschor. Värre är att den också ofta underblåser stereotyper om människor. Bosse Hanssons fadäs i söndags är bara toppen på ett isberg.

Under Radiosportens webbsändning hördes den folkkära kommentatorn haspla ur sig rasistiska yttranden om AIK-spelare. ”Ska de byta in en svarting till” sa han när Kwame Karikari, som värvats från ett lag i Ghana, skulle bytas in. Dessförinnan hade han kallat AIK för ett ”ett B-lag med fyra svartingar”.

Grodor av det här slaget, om oftast kanske inte så grova, tillhör inte ovanligheten inom sportjournalistiken. Efter Svt:s sändning av EM-kvalmatchen mot Finland ifjol blev det rabalder då Sportnytts Dusan Umicevic sagt att ”Zlatan trivs som invandraren i Rosengård”. Ibrahimovic är ett bra exempel på hur sportjournalistiken snarare som regel än undantag utgår från stereotyper om mörkhyade eller idrottare med invandrarbakgrund.

Agneta Furvik, journalist och medieforskare i Malmö, studerade för några år sedan hur medias beskrivningar av Ibrahimovic följer gänge mönster för invandrarkillar. I hennes genomgång av pressklipp hade hon hittat tre roller som Ibrahimovic tilldelats: Den egoistiska individualisten, det kontroversiella geniet samt det impulsstyrda barnet. Alla tre bidrog till att fastslå att Zlatan är annorlunda, inte som ”vi”. Han blev den som osvenskt ”sticker ut” och inte är ”lojal”. När det hettade till kunde journalister haspla ur sig ogenerade formuleringar som ”Zlatans lilla snatteri” och ”blir man kallad under fanan ska man fanimej dit”.

I en landskamp mot San Marino blev Zlatan fälld och domaren blåste för straffspark. Ibrahimovic slog straffen och gjorde sitt andra mål i denna match. Efteråt utbröt ett ramaskri bland Sveriges sportjournalister och så väl ministrar som psykologer förväntades uttala sig. Zlatan ”stal” nämligen straffen från Sveriges dåvarande förste straffläggare Kim Källström. När han senare inte kände sig motiverad att spela i U21-landslaget togs ingen hänsyn till att orsaken var en skada i ljumsken. Istället var den bristande motivationen ett ”svek” mot nationen och ”den omotiverade herr Ibrahimovic” borde vara ”tacksam mot sitt land som har stått för hans grundutbildning”.

I Bosse Hanssons fall handlar det inte om fördomar om invandrare utan snarare om klassiska rasbiologiska idéer. Hans försvar om att han inte menade något illa utan bara ville uttrycka att det blivit för många spelare i AIK som spelar likadant är avslöjande. För hur ska det annars gå att förklara att han menar att exempelvis Mohamed Bangura från Sierra Leone och Martin Mutumba, född i Solna, spelar likadant som Karikari?

Zlatan Ibrahimovic har tilldelats egenskaper utifrån sin uppväxt i Rosengård och Kwame Karikari på grund av sin hudfärg. Omedvetet eller inte är det rasism.