Att påstå att Alliansen vann valet mycket på grund av att det svenska folket såg dem som mer trovärdiga i sysselsättningsfrågan är väl inte att säga för mycket.

Socialdemokratiska veckotidningen Efter Arbetet bjöd igår in till självkritisk afton på Inkonst i Malmö. ”Vad ska vi göra med vänstern?”. Även om panelen bestod av namnkunniga från helt olika kanter av det socialistiska lägret blev det mer diskussion än debatt. Situationens allvar, med ökande klassklyftor och en högervåg som sveper över europa, kräver väl återhållsamhet.

Mellan två av debattörerna brände det i alla fall till. Författaren och aktivisten Andreas Malm menade att de sociala revolter som skakat andra europeiska länder omöjliggjorts av den svenska arbetarrörelsens byråkratisering. Endast en stark vänster utanför riksdagspolitiken kan, som Malm uttryckte det, växlas in i parlamentariska framgångar. Författaren och före detta LO-ombudsmannen Örjan Nyström hävdade tvärtom att den svenska klasskompromissen fortfarande kan bygga välfärd. Flammans chefredaktör Aron Etzler menade att vi trots allt har den skandinaviska modellen att utgå ifrån och lyfte i ett försök till medling fram det norska exemplet.

Det som numera kallas Trondheimmodellen startade inför kommunalvalet i 2003. Norska LO valde att driva en självständig linje i valrörelsen. De kom fram till vilka frågor de skulle driva genom en direkt dialog på arbetsplatserna. Receptet var framgångsrikt, skapade ringar på vattnet och med löften om stopp för privatiseringspolitik och konkurrensutsättning av offentlig välfärd tog vänstern åter regeringsmakten vid stortingsvalet 2005.

Väl hemma från debattkvällen ser jag att TT rapporterar om hur Sverige halkat ner från en tredjeplats i fjol till en sjätte i en välståndstabell som tankesmedjan Legatum Institute räknat fram. Och på toppen tronar nu Norge, femma i fjol.

Men även om de norska erfarenheterna går att använda så kommer den svenska vänstern inte förbi den så kallade arbetslinjen. Författaren Nina Björk ställde sig kritisk till den rådande hegemonin. Hon har förstås rätt. En socialistisk politik måste givetvis utgå från hur vi kan dela på de jobb som måste utföras. Vänsterns och arbetarrörelsens förlamning kommer inte släppa förrän vi gjort upp med idén om sysselsättning till varje pris.