Per-Albin Hansson på 12:ans spårvagn
Imorgon släpps den omtalade skandalboken ”Carl XVI Gustaf – Den motvillige monarken”. Och i kölvattnet av Sofia Arkelstens bjudresa haglar nu också avslöjanden om våra politiker: Reinfeldt går gratis på Djurgårdens fotbollsmatcher och Sahlin har låtit sig bjudas på tennis på Stockholm Open.
Ta mig tusan om inte också den tillsynes genomschysste Gustav Fridolin haft fingrarna i syltburken och käkat gratis under ett studiebesök på ett kärnkraftverk.
Nej, jag tycker inte att det är ok att våra folkvalda får diverse förmåner av företag och organisationer vars verksamheter är beroende av deras politiska beslut. Men är jag chockad? Nej och det tror jag inte så många andra utanför journalistskrået är heller.
Kanske har de här mediedreven snarare en överslätande effekt. Krig, klimat- och finanskriser till trots. I en egoistisk och allt igenom cynisk värld så känns det väl ändå lite förmildrande när medierna gör rubriker om makthavare som snikar åt sig några friplåtar och en buffétallrik plockmat. Det gamla trygga folkhemmet liksom.
Fast det är klart. Och apropå den aktuella och famösa boken om vårt statsöverhuvud: På den tiden när Per-Albin åkte spårvagn till Rosenbad så var det å andra sidan inga medier som lade sig i våra makthavares kärleksliv. Eller hur?
Jan Guillou skriver om boken i dagens Aftonbladet. Han menar att den överskrider en gammal vedertagen gräns i Sverige om att värna privatlivets helgd, även för ledande makthavare.
Guillou har en poäng men själv undrar jag om det stämmer. Har svenska medier verkligen helt struntat i hur privatlivet ser ut för ledande politiker allt sedan Per-Albins tid?
Är det i sånt fall självcensur eller respekt?
På Per-Albins tid skrev man inte att han var bigamist och levde med dubbla familjer. Men det vet vi ju sedan länge så det betyder väl att ledande personers privatliv har blivit intressantare att rapportera om. Säkert har en gräns nu överskridits. Låter i alla fall så när man läser om boken. Jag ser dock inget självändamål i detta. Tycker sällan att det finns någon hållbar anledning när media hänger ut folk, exempelvis brottslingar. Ofta hjälper det varken offer eller förövare och det finns ju i många fall en tredje part, de närstående, som man skiter i. Möjligtvis finns det i den här ”skandalboken” viktiga överträdelser av makten (Säpos handlande exempelvis) som är intressanta att belysa.