Junilistan ställer upp i riksdagsvalet. Samtidigt avslöjar nu medierna att Nils Lundgren tvistar med Skatteverket. Junilistans Waterloo? Knappast.

I dagstidningarnas krönikor brukar partipolitiken allt som oftas jämföras med dokusåpor. Ni vet hur anklagelserna kan låta. ”Oseriöst spektakel”, ”Svek och intriger”, ”Ja, nu har politiken blivit en riktig dokusåpa”.

Den liknelsen gäller dock inte alla djuren i hagen. Ta Nils Lundgren till exempel. I dagarna har  Junilistan lanserat sig som riksdagsparti och i onsdags fick de arton procent i en sifoundersökning. Men mediadramatiken kring vår senaste riksdagskandidat är så långt från dokusåpornas värld man kan komma. Sävliga Junilistan är inget hysteriskt Paradise hotel. Nils Lundgren är inte Robinson-Robban. Nils Lundgren är crazyhunkens absoluta motsats –  den kloka mysfarbrorn, ugglan i Fablernas värld. Själva kärnan i Junilistans politiska mission är banne mig anti-spektakel. ”Ett parti för vanliga vettiga människor” som Nils Lundgren själv definierade dem i Cecilia Hagens intervju i Expressen i tisdags.

Jajamän. Vanlig och vettig ska man helst vara i svensk partipolitik. Inte extremistisk. Extremister är alla som  har strukturella förklaringar till världens beskaffenhet. Sånt som vi förr kallade ideologi men som de flesta av oss tack och lov vuxit ifrån. Feministisk Initiativs plattform utgår från att ”kvinnor är systematiskt underordnade män”. Det är en strukturell förklaring vi andra slängt på historiens skräphög tillsammans med MBL, löntagarfonder, offentlig service och annan mög. Men så är Feministiskt Initiativ ju också som vi alla vet extremister. De sysslar med ”underhållning” och är ”löjeväckande”. Extremfeministiskt spektakel kort och gott.

Junilistan däremot är däremot så där vanliga och vettiga som vi svenskar vill att politiker ska vara. Förutom att de plockat upp några frågor i hetluften, som ROT-avdrag för typiskt kvinnliga sysslor som städning och hushållsgöromål samt lägre skatt på arbete, så är det EU-kritik som ska locka väljarna till Junilistan. Eller snarare EU-skepticism. För det är inte fråga om svenskt utträde med buller och bång. Å, nej. Bara lite vanlig vettig kritik mot centralmakten.

Feministiskt Initiativs Tiina Rosenberg har starka åsikter vilka hon gärna vädrar. Hon verkar vara en sådan där opinionsbildare som menar att politik handlar om att vilja. Det är ett typiskt drag hos extremisterna. Särskilt förekommande hos en ”nazihora” skulle jag tro – en av alla etiketter Tiina Rosenberg fått sig tilldelad av myndiga svenskar på senare tid. Liksom de flesta andra valde denna, förmodligen enligt egen utsago vanliga och vettiga, medborgare att vara anonym. I umgänget med extremister så måste man ta det säkra före det osäkra.

Ingen kallar Nils Lundgren ”nazihorbock”. Nils Lundgren bara ler farbroderligt tryggt och säger saker som att  ”jobben är en av vår tids största frågor” (pressmeddelande 3/10-2005). Och i samband med den nu uppdagade tvisten med skatteverket som vill upptaxera Nils Lundgren med 130 000 kronor säger han – vis som en uggla  –  att ”alla kan göra misstag någon gång i livet” (Rapport 4/10-2005).

Gudrun Schyman gjorde felaktiga avdrag för tio tusen kronor mindre än vad Skatteverket nu vill upptaxera Nils Lundgren. Det tvingade henne att avgå som ledare för Vänsterpartiet. Schymans tvist var måhända av juridiskt allvarligare slag men det är inte hela förklaringen till att Lundgren med största sannolikhet inte kommer att gå samma öde till mötes. En annan är att Schyman är ett extremistiskt spektakel men Lungren bara vanlig och vettig.

Nej, medierna kommer inte torpedera Junilistan för lite  jidder med Skatteverket. Vanlige vettiga Nils Lundgren kan simma lugnt.