I vårt medialiserade tidevarv kräver vi svar snabbare än verkligheten låter sig   förklaras. Ett uppskruvat samhällstempo som ofta leder det till att rubriker som vi idag håller för sanna var falska i gårdagens tidning. Sällan tittar vi dock tillbaka.

Den senaste tidens kravaller i Frankrike är av historiska mått. Till skillnad från det mindre våldsamma studentupproret 1968 är den dominerande bilden av den senaste tidens händelser inte bilden av ett politiskt uppror. Nej, här har vi att göra med vettlösa upplopp. Trasiga ungdomar som löper amok och slår sönder allt och alla sin väg. Eller?

De första rubrikerna skapar alltid starkast intryck. Men redan nu – två veckor efter att  kravallerna började – tycker jag att det finns anledning att så smått börja revidera händelseförloppet. De officiella förklaringarna blir mindre trovärdiga för varje sten som vänds. Ett mönster som känns igen från våra egna blågula kravaller under EU-toppmötena i Malmö och Göteborg 2001.

För hur var det nu det började? Två ungdomar omkom i en elolycka i en transformatorstation efter ett inbrottsförsök. Nja. Senare uppgifter berättar att de två tonåringarna spelade fotboll när en piketstyrka ur CRS-polisen dök upp. Tonåringarna, Zyad 17 år och Bounna 15 år, är nu inte misstänkta för och heller inte tidigare dömda för brott. De flydde från och jagades av en polisstyrka vilken varit kritiserad av Amnesty under många år och som är ökänd i förorten för sina brutala metoder i jakten på papperslösa invandrare. Det blev deras död.

På nätbaserade Independendent Media Center kan man läsa ögonvittnesskildringar över kravallernas utveckling. Fyra dagar efter pojkarnas död sköt CRS-polisen in tårgas i en moské i Clichy-sous-Bois. När församlingen sprang ut skrek poliserna ”horor” och ”bitches” efter kvinnorna. Varför? Var de bedjande muslimerna beväpnade och deras andaktsstund en sista uppladdning inför kvällens kravaller? Nej, den officiella förklaringen är att en bil stod felparkerad utanför moskén! I fredags var  toppnyheten om kravallerna att åtta poliser avstängts efter en brutal misshandel vilken statliga tv-kanalen France 2 sände bilder på under torsdagkvällen. President Jacques Chiracs kommenterade i samma veva kravallerna med att landet behöver lära sig en läxa.

Ungdomarna kräver åtgärder för social rättvisa och kortsiktigt att inrikesminiser Nicolas Sarkozy – som ju vid oroligheternas början kallade förortsungdomarna för ”slödder” som skulle ”tvättas bort” – avsätts omedelbart.  Skadegörelsen har inte riktats mot privata bostäder utan bilar och offentliga institutioner symboliserande den franska staten. Måltavlorna för deras våld har hela tiden varit polisen och inte folk som bara stått i vägen för deras ursinne vilket mediabilden till en början gjorde gällande. Men en sextioettårig man sades vara ”det första dödsoffret” av oroligheterna. Enligt TT skulle han ha slagits ned av en maskerad man när han stod och pratade med en granne. En nyhet som förstås stärker bilden av vettlöshet men några närmare uppgifter om mannens märkliga död är svårt att hitta. Andra rykten gör gällande att polisvåld dödade honom.

Våld är aldrig önskvärt. Jag har all respekt för konsekventa pascifister.  Det är dock inte god moral som behövs mest i dagsläget. Göran Persson kritiserar med all rätt den franska regeringen för dess konfrontativa linje. Polisens militära parader i förorterna-  i uppenbart syfte att provocera fram kravaller – måste omedlebart upphöra. Den franska regeringen har förstås makten att slå ned upproret men borde i anständighetens namn göra reträtt.

Och om arbetar- och de sociala rörelserna i europa verkligen intresserade sig för upprorsmakarna och deras situation skulle de solidarisera sig med deras frustration. För upproret är politiskt, om än inte organiserat och med skriftlig plattform. Och med en sådan solidaritet skulle ett annat, tolerantare, rättvisare och fredligare, europa vara möjligt.