Begreppet ”tredje statsmakten” är förrädiskt. Medierna är inga demokratiskt valda församlingar. Journalisten är inte folkvald. Mediearbetaren är en arbetare bland andra i en industri bland många i en kapitalistisk värld. En mediekritisk debatt som inte problematiserar det faktumet förlorar sig lätt i detaljerna.
Konsekverna av de politiska partiernas reträtt från medievärlden samt brutaliseringen av journalistiken diskuterades flitigt i Malmö i förra veckan. Politiken i medierna var rubriken för det medieseminarium på högskolan som ABF bjöd in till. Moderatorn Ingrid Elam, områdesprefekt på högskolan, kunde presentera en namnkunnig panel bestående av det socialdemokratiska kommunalrådet Ilmar Reepalu, medieforskaren Jesper Strömbäck och journalisterna Per T Olsson samt Anders Isaksson.
Journalistikens ideal har utvecklats. Från ett ideal av att spegla samhället till att granska det. Nu står vi kanske inför nästa paradigmskifte. Tolkandet av samhället breder ut sig och återfinns inte bara längre på opinionsbildande sidor och spalter som ledare, kulturkritik och analyser utan också i nyhetstexter. Detta samtidigt som de politiska partierna inte längre är några massorganisationer och med svårigheterna att nå ut med sina budskap blivit allt mer beroende av medierna. Tydliga exempel är förstås toppolitiker som idag lånar ut sig till olika lekprogram i TV och andra sammanhang långt från deras politiska vardag. Något som förr skulle varit otänkbart.
För att hitta ut på marknaden så har mediernas sökande efter dramatik ökat nämnvärt. Personfixeringen har tilltagit och tonläget höjts. Panelen verkade överrens om att mediernas skildringar av det politiska spelet brutaliserats. Skickligt och ibland till och med underhållande kryssade de mellan olika aspekter av detta vida ämne. Allt som oftast saknades dock en mer djupgående mediekritik kring själva nyhetsproduktionen om den politiska processen. Per T Olsson var märkligt nog den som oftast var mest kritisk och ställde under kvällen flera gånger retoriska frågor av typen: ”Har jag skrivit saker som sedan visat sig helt sakna verklighetsförankring? Ja!”
Men Per T verkar inte anse att det finns något mer att göra än att diskutera misstagen. Kritiken liksom självkritiken lyste överhuvudtaget med sin frånvaro av strukturella förklaringar. Många resonamang slutade vid konstaterandet att partipolitiken tappat sitt grepp om journalistiken och att medierna därmed blivit mindre lydiga. Men den enskilde journalisten jobbar knappast som ett helt fritt subjekt i ett samhälleligt vakuum. Där partipolitiken har gått ut har förstås något annat tillkommit. Och panelen verkade trots allt överrens om att nyhetsutbudet likriktats.
De flesta radikala mediekritiker är nog lika överrens om att det är annonsmarknadens ökande betydelse för medieproduktionen som är huvudorsaken bakom likriktningen. Nyheter är något som konstrueras i en samhällig kontext. I en tid när marknaden är allenarådande och medierna i allt högre grad integreras i nöjesindustrin så känns det minst sagt naivt att sätta sitt hopp till den enskilda journalistens rättrådighet. Det är nästan så man drömmer sig tillbaka till partipiska och pravdajournalistik. I alla fall för att balansera den kommersiella journalistikens lättugade skval vars främsta funktion inte sällan verkar vara att hålla kvar konsumenterna till nästa reklampaus. De seriösa medierna, i betydelsen opartiska och maktkritiska, finns idag där beroendet av annonsmarknaden är låg och partipolitiken underordnad – i Public Service, oberoende medier, fackförenings- och föreningsägd press.
I Malmö finns sedan Arbetets nedläggning ingen nyhetstidning från vänster på papper. Några av landets ledande alternativmedier i form av tidskrifter och nätmedier är dock närvarande i staden och någon kritiker från det lägret hade förmodligen kunnat tillföra debatten en hel del. För när ABF bjuder in till medieseminarium ska förstås inte högerns medielogik – att nyheter bäst skapas i en kapitalistisk industri – tas för given.