I tisdags kom så äntligen regeringens proposition med namnet Morgondagens nyheter – nya villkor för driftsstödet till dagstidningar. I stora drag följer den press-stödsutredningen och föreslår en tioprocentig ökning av stödet men med ytterligare sänkningar för storstadstidningarna, i dag Svenska och Skånska Dagbladet. För dem väntar sannolikt en årlig minskning från 65 till 53 miljoner kronor under en treårsperiod.

Vidare ökas kravet på unikt redaktionellt material, det vill säga artiklar som inte är inköpta av en nyhetsbyrå, från 51 till 60 procent och gränsen för att vara berättigad presstöd sänks från 2 000 till 1 500 exemplar. Lågfrekventa dagstidningar stimuleras att öka upplagan genom en trappa där stödet höjs i takt med antalet prenumeranter och utgivningsdagar. I Publicistklubbens årsbok, som kom ut häromveckan, sågar journalisten Kjell Häglund den traditionella dagstidningsproduktionen, ”printjournalistiken” som han kallar den, jäms med fotknölarna. Han förutspår att den endast kommer att hållas vid liv: ”så länge Stig Hadenius orkar gagga ur sig nostalgiska debattinlägg i Dagens Nyheter, så länge äldre läsarsegment betalar för sina prenumerationer, så länge överbetalda papperstidningskarriärister i branschenkäter hasplar ur sig att de inte läser några bloggar”.

Jo, det är klart att journalistikens framtid är digital. Men jag blir skeptisk när Häglund stödjer sina undergångsprofetior på journalistikprofessor Philip Meyers förutsägelse att den sista tidningsläsaren kommer att lägga ut sitt sista pappersexemplar för återvinning år 2040. Förutom att det är en vild spekulation så är det också en påminnelse om att framtiden faktiskt ännu inte är här. OK, en hel del har hänt sedan millennieskiftet. Men det är ingen tillfällighet att Häglund hämtar sina exempel på internetmediernas överlägsenhet från nöjesjournalistiken. Aktualiteter som nyheter och nöjen produceras i dag snabbt och i många fall med kvalité på nätet.

Men pappersformatet är fortfarande på några områden överlägset det digitala. Till och med där det inte finns något kommersiellt incitament överhuvudtaget för att harva med papper, i kulturtidskriftsvärlden, produceras fortfarande den mest betydelsefulla journalistiken på papper. Och kulturtidskriftsstödet, vilket inte nättidningarna ännu kan erhålla, räcker inte till några löner.

”Säg vilken bilaga du läser, så säger jag vem du är” skrev Svenska Dagbladets kolumnist Susanna Popova i måndags. Visst är det så att man förr slängde dagstidningarnas bilagor, att det på den tiden liksom hördes på namnet, men att de nu blivit något man sparar på soffbordet medan själva dagstidningen är något som åker i källsorteringen efter en snabb genombläddring. För nätet i all ära men den längre läsningen, den eftertänksamma läsningen om det så må vara sociala reportage eller bilagor om trädgårdsskötsel, är fortfarande bäst på papper.

När regeringen nu vill öka presstödet så är det förstås bara bra. Tillsammans med det skärpta kravet på ökat unikt material och framförallt förslaget om en bidragstrappa för att stimulera de lågfrekventa, och i många fall kommersiellt svaga, dagstidningarna kan propositionen förhoppningsvis stärka mångfalden.

Men morgondagens papperstidning kommer kanske inte främst innehålla nyheter utan vara ett kompletterande media att sjunka ned i fåtöljen med. Och när vi får press- och kulturtidskriftsstöd också för Internet-utgåvor så tror jag högintressanta kombimedier kommer att kunna utvecklas. Tidningar med lågt annonsberoende som i sin bevakning kan avvika från de kommersiella mediernas nyhetslogik. Redaktioner som förmedlar det senaste till laptopen eller mobiltelefonen men som sparar den längre läsningen till helgens pappersutgåva. Det kan bli morgondagens tidningar.