Samarbete behöver inte alltid vara dans på rosor

Wanja Lundby-Wedin flaggar nu för sin avgång vid kongressen nästa vår. Inget konstigt med det. Hon har i över ett decennium suttit som ordförande för LO och fyller nästa år 60. Men det innebär ytterligare huvudbry för det krisande oppositionsparti som enligt senaste undersökningen stöds av dryga fjärdedelen av väljarkåren.

AMF-skandalen kommer vara en av de saker vi minns från Lundby-Wedins ordförandeskap. Pensionsbolaget hade betalat ut närmare åtta miljoner kronor i bonusar till sina chefer, trots att bolaget under 2008 hade sänkt pensionerna för 350 000 pensionärer. Halva svenska folket tyckte då i en undersökning att Lundby-Wedin, som satt i AMF:s styrelse, skulle avgå som LO:s ordförande. Det gjorde hon inte. Däremot hoppade hon av flera styrelseuppdrag, bland annat i AMF och i AFA-bolagen, som förvaltar kollektivavtalade trygghetsförsäkringar.

Men i Socialdemokraternas verkställande utskott har Lundby-Wedin hela tiden suttit. Liksom Svenska Dagbladets ledarsida i dag kan man konstatera att Lundby-Wedin hellre släppte taget ”om bolag med koppling till medlemmarnas trygghet än om det parti som bara lockar runt hälften av medlemskårens stöd.” Doktrinen om facklig-politisk samverkan har haft betydligt mer långtgående konsekvenser än att fackföreningsmedlemmarnas pengar gått till partiverksamhet. Det har bidragit till ett ombudsmannavälde där de som representerar arbetarna i sin representation också meriterar sig för partipolitikens köttgrytor. SSU, partiet och facket är för många karriärister bara olika scener i samma show.

I arbetsmarknadskonflikter står doktrinen om facklig-politisk samverkan dessutom inte sällan i direkt motsättning till fackets huvudsakliga uppgift, att tillvarata de anslutna arbetarnas intressen. Fackföreningsrörelsen har knappast kunnat verka offensivt och därmed skapa social oro under långvarigt socialdemokratiskt maktinnehav. När det trots det börjat mullra i leden har situationen ibland blivit närmast surrealistisk. Som Kommunals stora konflikt 2005. Motparternas ledare var partikamrater, Kommunals Ylva Thörn samt Kommunförbundets ordförande Åke Hillman. När socialdemokrater representerar så väl arbetare som arbetsgivare och därtill tredje part, samhället i egenskap av politiker, blir konflikten en intern angelägenhet i vilken de berörda arbetarna har litet inflytande.

Men till skillnad från vad jag förmodar att Svenskans ledarsida anser så vill jag inte att LO lägger ned sina samhällspolitiska ambitioner utanför arbetslivet. Tvärtom skulle en lycklig skilsmässa från partiet kunna medföra en vitalisering. På en stabilare utomparlamentarisk grund kan LO stödja de partiförslag som bäst verkar ”för en samhällsutveckling på grundval av politisk, social och ekonomisk demokrati”, som det står i stadgarnas portalparagraf. Hela arbetarrörelsen och vänstern skulle stärkas av ett LO som inte tvekar att välta regeringar, oavsett partifärg, om så behövs.

Även om det säkert är smärtsamt så måste skilsmässan förr eller senare tas ut. Jo, LO:s nästa ledare kommer givetvis också vara medlem i SAP. Men när hon eller han kliver fram på kongressen våren 2012 så hoppas jag att partiboken ligger kvar i en byrålåda hemma.