”Det är något på gång vid Hvitfeldtska gymnasiet. Polisen håller på att omringa skolan men ingen vet varför”.
Det är av Mikael Wiehe jag först fick höra om startskottet för Göteborgskravallerna som denna vecka fyller fem år . I egenskap av journalist sammanstrålade jag med honom kort efter det våldsamma polisingripandet vid anti EU-demonstrationen i Malmö i februari 2001 och i juni samma år dyker han plötsligt på mig där vid de sociala rörelsernas centrumplats i Göteborg, festivaltälten på Fritt Forum.
Rättegången om händelserna i Malmö som sedan följde gav nya belägg för att polisen medvetet provocerade fram våldet i Malmö. Det satte också varför i Göteborg i ett helt nytt ljus. Även om de stora medierna då inte valde att skriva om detta så får vi hoppas att historikerna kommer att visa större intresse. För det är häpnadsväckande. Vi tar det från början…
Den 21 april 2001 omhändertogs drygt 250 personer av polis under en demonstration som hölls med anledning av EU:s finansministermöte i Malmö. Demonstrationen var upptakten till de kommande protesterna vid EU:s toppmöte i Göteborg i juni samma år. Det våldsamma polisingripandet i Malmö sågs av arrangörerna redan då som också det en förberedelse, något som polisen hela tiden skulle förneka. Fredrik Persson i redaktionen för min nättidning Yelah.net sitter med i rättegången mot den polisman som utdelade ett knytnävsslag under tumultet. Nu framträder en annan bild. En bild som kanske ytterligare förklarar den tändande gnistan i Göteborg – omringningen av Hvitfeldtska gymnasiet.
”Vid genomgången var det hela tiden underförstått att vi skulle
statuera ett exempel, att visa att polisen inte skulle tillåta något inför Göteborg”, sa den åtalade polismannen i rätten.
Vidare kunde polismannen berätta hur hans piketstyrka under hela förmiddagen successivt omgrupperades allt närmare Spångatan i Malmö där polisen senare gjorde sitt ingripande. Han berättade även att styrkan redan runt 11.45, sex minuter innan demonstrationen ens hunnit avmarschera från samlingen på S:t Knuts torg, mottog order om att förbereda omhändertagande av en större grupp människor i korsningen Spångatan-Skolgatan. 11.45 var också det klockslag som åklagaren hävdade och enligt polisens egen utvärdering inkom de första rapporterna om ordningsstöranden först klockan 11.56. Från polisiärt håll har man tvärtom hävdat att demonstrationen leddes in på den aktuella gatan av misstag och att beslutet att ingripa togs först efter det att en rad våldsamma incidenter hade observerats.
Inget av detta framkallade något drev från mainstreammedia. Säljer inte polisövergrepp eller har Sveriges journalistkår bara helt enkelt missat dessa skrämmande fakta?
Vid varje enskild protest för globaliseringsrörelsen har det funnits en minoritet aktivister med en beredskap till militans. Det är inget att hymla om. Inte långt därifrån jag bor i Malmö stod det också under våren 2001 sprayat på en vägg: ”Polisen! Ni vann på Spångatan, men vi kommer segra i Göteborg”. Men hämnden är om än psykologiskt inte politiskt så intressant. I det avseendet är ansvaret för våldsutvecklingen intressantare. ”Den generellt största luckan är vad som hände på ledningsnivå – det gäller demonstranterna, i den mån striderna där överhuvudtaget var ledda, men det gäller framförallt polisledning och naturligtvis också politiker”, skriver författaren Erik Wijk i sitt analyserande slutkapitel av boken Göteborgskravallerna. Och efter domarna mot aktivisterna borde vi riktat sökarljusen mot ansvariga poliser och politiker. Det gjordes alltså aldrig.
Den 20 augusti 2001 sände Studio Ett i P1 ett reportage med rubriken Göteborgskravallerna, vad var det som hände egentligen? I programmet konstateras att poliskårer världen över handlat på liknande sätt som i Göteborg vid andra globala protestmöten. Man har gjort tillslag vid demonstranters förläggningar för att hindra olika slags som man säger ”terroristiska aktviteter”. Först därefter har sammandrabbningar mellan demonstranter och polis ägt rum.
De påstådda skälen till polisens brutala insatser i Göteborg, som vapengömmorna på Hvitfeltska och den tyska terroristen med illgult hår som letades bland annat på Schillerska gymnasiet, har hitintills inte verifierats. Inte heller den vapengömma som sades finnas längre fram längs demonstrationsvägen i Malmö har återfunnits. En dold polisiär dagordning framstår i efterhand som allt annat än konspiratoriskt. Ville inte polisen i Göteborg skapa en oroshärd vid Hvitfeltska för att så att säga dra aktivisterna till sig och bort från de toppmöteslokaler vilka man ville protestera vid? Skulle inte ett liknande ”statuerande” av exempel som i Malmö, fast i någon annan del av världen, lett till krav på ansvariga politiker och polisers avgång?
För många svenskar, särskilt äldre, verkar allt detta fortfarande så svårt att ta till sig. Folkhemmet, samförståndet, ”Världens bästa demokrati”. De hemmablinda är nog idag landets största handikappgrupp. Totalitarismen har härvid en god mylla.
”Det verkar vara något på gång vid Hvitfeldtska gymnasiet. Polisen håller på att omringa skolan men ingen vet varför”. Fem år senare vet vi mer men inte allt om varför. Ett tungt arbete väntar historikerna.