I måndags var det premiär för SVT:s drama En spricka i kristallen. Serien bygger på en roman med samma namn skriven av Cecilia von Krusenstjerna (född Gyllenhammar) som gläntar på dörrarna till överklassens inte alltid så väldoftande garderober. Startskottet för dramats relationskonflikter är när överklassfamiljens far håller ett vidrigt bröllopstal där den blivande svärsonen bland annat får veta att han är ”en oslipad diamant”.
För i de finare salongerna verkar ytan minst lika viktig som innehållet. I lördags exempelvis inföll – som traditionen påbjuder – nazisternas lilla julafton i Salem. Vår allra blåblodigaste morgontidning Svenska Dagbladet skickade ut en ledarskribent för att traska runt i den lilla kommunen på högtidsdagen. Hans politiska analys av den svenska högerextremismen anno 2007 sammanfattas väl av följande citat:
”Kvällsmörkret förmår inte dölja att det tusental som vill marschera är det vanliga patrasket av fjuniga tonåringar, slashasar, trasraggare och skinnbulor i illa sittande kläder”. Så ”mycket dåligt paketerat kött” har inte fiiiina Svenskan sett sedan avslöjandet om Ica-skandalen.
Ja, för bövelen. Med lite skick och fason skulle de allt få bättre gehör för sin syn på hottentottar, bolscheviker och kroknäsor. Sannerligen en anskrämlig bunt oslipade diamanter de däringa nationalsocialisterna.
Så verkar de resonera alltsom oftast. Överklassen och deras hangarounds på de kulturkonservativa bloggarna eller, för den delen, ledarsidor som Svenska Dagbladets. I onsdags kväll gick en annan årlig tradition av stapeln, nobelmiddagen. En tillställning där kungafamiljen tillsammans med etablissemanget äter en bättre middag medan pöblen förväntas följa spektaklet i direktsändning. När Mona Sahlin istället väljer att gå på Bruce Springsteens konsert så är det förstås ”en såväl nationell som vetenskaplig skymf”.
Att Mona Sahlin är oppositionsledare och inte (ännu) statsminister och därmed inte har något direkt uppdrag å nationens vägar vid en nobelmiddag verkar vara av mindre vikt. De konservativa diamantsliparna är nämligen på offensiven nu och inte ens hemmets helgd stoppar dem längre. Minns bara ramaskriet när vår faktiska statsminister, Fredrik Reinfeldt, i en intervju avslöjade sina fem favoriter i sin privata skivsamling: Da Buzz, ABBA, Alphaville, Björn & Benny och Magnus Uggla!
Bah! Sicken plebej till staaatsminister! Slipa, slipa, slipa ända in till den kärna av opera och svenska visskatten som bara måste finnas dold någonstans där under de nya moderaternas smutsiga proletära yta.
Ok. Musiksnobberi är kanske mindre bekymmersamt. Men det är i de politiskt ofarliga sammanhangen – som i häcklandet av nazismen – som överklassens och deras hangarounds ideologiska drivkraft framträder i all sin tydlighet. I sitt råa, oslipade klassförakt.