Albin Amelin 

Året är 2005 och hur jag än vrider och vänder på det så ser det mörkt ut för alla vi som fortfarande menar att efter förmåga och till behov är socialismens kärna och att det kräver en demokratisering också över ekonomin.

Den socialdemokratiska kongressen är nu över. När jag besökte tillställningen i tisdags så gapade bensinbolagens, villaägarnas och gräsrotsorganisationernas montrar tomma. Efter att ha funderat ett litet tag över var alla människor höll hus så fann jag dem församlade i den jättelika mässhallen. Jag hade råkat komma just när partiordförande Göran höll sitt kongresstal. Han pratade om äldreomsorg och om avskaffandet av vårt oljeberoende. Och så sa han ”solidaritet”. Minst tre gånger hörde jag honom säga ”solidaritet”. Då reste sig partifolket och applåderade.

Det här är partiet mina föräldrar röstade på, tänkte jag. Det här är partiet som helt genomsyrade mina morföräldrars bruksort Holmsund, den hembygd jag fått till arvs. Det här är partiet med de skötsamma arbetare som ända in på 80-talet sparade kvittona från konsum vid Himmelska Fridens torg för återbäringen och som byggde våra älskade stugor på öarna i bruksortens skärgård. Det här är partiet som jag röstade på i mitt första riksdagsval.

Året var 1988. Världen var i förändring och frihetens vindar blåste östan. Glasnost. Perestrojka. Next Stop Sovjet. Snart skulle muren falla och kapitalismen resa nya. Men just där och då och flera år framåt låg vägarna öppna. Socialismen var befriad efter sju decennier av blodbesudlad politrukdiktatur. Fria Pro teatern turnerade med sånger av dissidenten Vladimir Vysotskij. Ryssen som sjöng för de små. Inte bara för de skötsamma utan också tjuvarna och hororna, ja alla de som Lenin väl skulle definierat som tillhörande trasproletariatet. Fria Pro kom också till vår lilla hemstad och vi lärde oss varje rad ur föreställningens LP. Vi var unga och norrlänningar och frihetens vindar var banne mig också våra. Så vi slängde skopa efter skopa på aggregatet och skålade och skrålade:

Elda bastun! Låt hettan förblända mig/ bär mig långt bortom vett och förnuft!/ Gör mig rusig och saligt förgiftad/ med brännande, renande luft.”

Ett 90-tal med helt nytt politiskt landskap. Arbetslöshetsmarcherna i Amsterdam och Köln och upproret i mexikanska chiapas nyåret -94 var några viktiga landmärken innan den antikapitalistiska globaliseringsrörelsen satte sitt första ordentliga avtryck med protesterna i Seattle november 1999. Ett nytt årtusende var i antågande och nu skulle vi göra det själva. Utan trojka och obligatorisk partibok. WTO, G8, IMF, Nato, Världsbanken, EU – ja, tiden räckte knappt till för alla toppmöten som skulle störas och överröstas av sundare idéer om en rättvisare och mer demokratisk världsordning. Sedan kom kriget…

Efter Afghanistan stod Irak på imperialisternas dödslista. Globaliseringsrörelse blev till fredsrörelse och en hel värld skrek ut sin vrede på gator och torg. Men inte ens historiens största protester kunde stoppa beroendet av olja, denna imperialisternas drog och de fattigas förbannelse. Men lycka till Göran!

Freden förlorade och nu famlar globaliseringsrörelsen efter något fastare att bygga på än lösa nätverk. Vänstern här hemmavid är än mer splittrad och ödslar sin tid att ducka för reaktionens krypskyttar. Leningrad har bytt namn men står ännu under belägring, nu av spöken från Sibiriens fångläger. Den stora arbetarrörelsen samlar inga konsumkvitton längre men låter gärna kooperationens bensinbolag bjuda på kongressgodis. Ska man avskaffa oljeberoendet så är det väl bäst att inte släppa fienden ur sikte.

Ursäkta ironin. Den socialdemokratiska kongressens kanske viktigaste utspel var förstås inte om olja utan om full sysselsättning. Men jag tvivlar. Full sysselsättning kräver kapitalismens avskaffande ty i vår marknadsstyrda värld kommer alltid en reserv av arbetskraft behövas som hot och piska. Och kongressen för fyra år sedan strök ju partiprogrammets skrivelse om att produktionsmedlen ska läggas i folkets händer.

Året är 2005 och hur jag än vrider och vänder på det så ser det mörkt ut för alla vi som fortfarande menar att efter förmåga och till behov är socialismens kärna och att det kräver en demokratisering också över ekonomin. Så för oss som inte har kraft och lust att hoppa av utan låter oss köpas återstår väl bara att vänta tills nya vindar blåser. Däremellan kan vi väl istället engagera oss i bostadsräntorna och kanske byta ut oljepannan mot fjärrvärme eller nåt. I sommar ska jag i alla fall bygga en bastu på de skötsammas sommarstugeö och i min skivspelare ligger en nyinköpt CD med nya Vysotskij-tolkningar av Dan Fägerqvist:

Jag ska sitta på översta laven/ långt från människornas skitiga spel./ Elda väggen till glöd, värdinna/ elda tvivlet ut ur min själ.