Kärt ämne får många krönikor. Jag har tappat räkningen på hur många kritiska nationaldagskolumner jag publicerat genom åren. Jag vet inte heller varför jag bryr mig när nästan ingen annan verkar göra det. Hur som helst. På nationaldagen ifjol cyklade jag runt till de olika officiella firandena i hemstaden Malmö. Inte för att delta utan för att kolla in att det inte handlar om mina egna hjärnspöken. Att nationaldagen vare sig är eller bör bli en folklig angelägenhet. Att de enda som firar dagen trovärdigt är de uniformerade stöveltramparna.
Först en historisk tillbakablick på de svenska helgdagarnas kanske största flopp.
Nationaldagen började med att Skansens grundare Artur Hazelius år 1893 ordnade en nationalfest till ”firande af våra historiska minnen” i sin park. Dels hade Sveriges grundare, Gustav Vasa, denna dag år 1523 valts till kung och dels antog riksdagen den sjätte juni 1809 den nya regeringsformen. Lite krystat men ett datum i början av juni passade väl annars bra som startskott för Skansensäsongen kan jag tänka. Nu, efter över hundra år av folkligt ointresse, är nationaldagen en helgdag. Men oavsett hur många miljoner och hur många veckor i förväg SVT och TV 4 de senaste åren lagt ner på att försöka blåsa liv i de blågula firandena får nationaldagen ingen riktig skjuts. Oavsett hur fruktsam globaliseringsrädslans jordmån kan tyckas vara. Varför?
Ja, min hjärna må vara förvirrad av alla flaxande spöken men det gör i det här fallet inte så mycket. För det är inte jag som är skyldig svaret utan de ”sjyssta” nationaldagshetsarna som med emfas brukar hävda att de står för demokrati, mångkultur och allt annat fint. För hittills har de inte levererat ett enda sunt argument utan mest pekat avundsjukt på alla andra länders natonaldagsfiranden, som det norska. Att ”alla andra gör det” är inte bara ett infantilt argument: Det är dessutom inte sant och, utan att vara helt okritisk till den sjuttonde maj, så firar som bekant norrmännen ändå något – befrielsen från den tyska ockupationen.
Jag kan förstå att man vill fira religiösa högtider om man är troende. För de stora högtiderna jul och påsk finns det kulturhistoriska skäl även för sekulärt firande. Nyårskalas med förhoppningar om framtiden eller att fira sommaren med dans kring lövad fallos är också traditioner enkla att förstå. Men den sjätte juni manifesterar blott en sak: Svensk nationalism.
Nationalism är hyllandet av unkna etnocentriska föreställningar om den egna kulturens överlägsenhet. Historiskt ett effektivt maktmedel för överheten att ena samhällsklasserna mot en påstådd gemensam fiende, ett hjärnspöke om man så vill. Nationalismen står i rakt motsats till demokratiska ideal oavsett om Jan Myrdal krystat fram en idé om att 6 juni är en folkhemmets anti EU-dag eftersom svenskarna ju inte är nationalister egentligen!
Så. Om man är nationalist så finns det förstås goda skäl att fira nationaldagen. Men om man inte är det så finns inget, varken historiskt eller nutida, skäl att delta.
Jag vet inte hur det ser ut i Jan Myrdals hemstad Skinnskatteberg eller för den delen sverigedemokratatiska Jimmie Åkessons Sölvesborg, men i storstäderna har nationaldagsjippona ännu inte fått någon fart. När jag cyklade runt i Malmö den 6 juni ifjol så var det mestadels med ett skadeglatt leende på mina läppar. Det var kanonväder, något som alltid står överst på önskelistan för varje svensk arrangör av utomhusaktiviteter om sommaren. Men i Folkets park spelade en uniformerad orkester Den blomstertid nu kommer framför endast en handfull församlade. Ungefär lika många som kom till Möllevångtorgets ”alternativa” nationaldag arrangerad av Feminisitiskt Initiativ. På Stortorget hade något fler samlats för att höra landshövding Göran Tunhammar hålla tal.
Fast med lite god vilja kan i alla fall firandet på Malmö IP kallas folkfest. Där fyllde hundratals malmöbor ut i alla fall två av de fyra läktarna. Men som min medspanare Roger konstaterade så var de flesta nog anhöriga till de många gymnastikuppträdande meddelst boll som Malmöflickorna stod för. Fusk!
Hur som helst samlade högerextrema Folkets marsch betydligt fler i huvudstaden den sjätte juni. Men så har de ju också nåt att fira.