Sommaren är patetisk. För tänk på hur denna årstid tillåter kulturella former och yttringar som bara några veckor tidigare skulle betraktats som pinsamt högstämda.

Under sommarens soliga dagar och ljusa nätter frossar vi i sentimentalitet och patetik. Skolavslutningarna ser ut som de alltid gjort med Den blomstertid nu kommer och nyklippta samt högtidsklädda barn i kyrkan. På midsommarafton gläds man åt de modiga som vågar klä sig i folkdräkt. Sommarpratare levererar utan ursäkter gamla barndomsminnen och om och om igen spelar radion Gyllene tiders Sommartider och Tomas Ledins Sommarnatt.

I hängmattorna läser vi tummade böcker som berört oss i de känsliga tonåren och vi försöker hitta stämningarna igen. Jag ser framför mig hur jag själv i nästa vecka kommer packa ned Minnets Svanar inför semesterresan. Ett urval av romantisk poesi kommenterad av Horace Engdahl och som när den kom ut för sjutton år sedan fick mitt unga blod att svalla och självömkande dikter att skriva. Men kommer verkligen Stagnelius ord "Ljuv är de älskandes dröm: jag drömmer ej längre Amanda!/Hoppet för evigt och tron flydde med kärleken bort" fortfarande kunna nå fram med understöd av patetikens härliga årstid?

Mitt bästa filmminne fick jag en sommarnatt i släktstugan någon gång i gymnasieåldern. Mina föräldrar hade gått till sängs och på den av ålder gryniga TV-apparaten visades Bergmans Smultronstället från 1957. Medan solen sänkte sig över viken utanför panoramafönstren satt jag ensam och snyftade till historien om den gamla professorn som på sin ålders höst reser genom Sveriges och sitt minnes landskap.

Jag har sett den ett tiotal gånger sedan dess och anser den fortfarande vara ett mästerverk. Men en lika stark filmupplevelse som just den kvällen på sommarstugan när jag och Victor Sjöström led igenom ungdomens alla oförätter och tillkortakommanden i slutet av det förrförra seklet och bittert ångrade att vi aldrig vågade närma oss den undersköna Bibi Andersson – det tror jag aldrig jag får vara med om igen.

Denna stuga på en ö i Umeå skärgård var också tillflyktsort när jag, innan jag fick barn förstås, under flera somrar i rad försökte tillbringa ett par veckor i isolation. Ett i grunden konstlat och patetiskt projekt eftersom jag aldrig har trivts med att vara ensam. Dessa isolerade dagar skulle givetvis fyllas med läsning och kontemplation och åtminstone Sten Dunérs Bilden och det verkliga gav nog i alla fall ett djupare intryck tack vare avskildheten. Det är en märklig bok som blandar konst, filosofi och trädgårdsskötsel.

Jag lät mig inspireras och fann mig själv snart vid stenhällarna där barn jag lekt. I en skreva skulle en praktfull guldfiskdamm byggas. Men några slitsamma dagar senare kunde jag konstatera att jag misstagit mig på naturens obändiga krafter. Från hällarna hade vatten runnit ut över stora delar av tomten och den provisoriska guldfisken, ett spigg, låg uttorkad kvar på botten. Kanske hade det behövts något mer än sand, mossa och grus, samt inspiration av en trädgårdsteoretiker. Kanske cement?

Kollektiva metoder är ändå bäst för patetiska förlustelser. När jag pluggade i Uppsala brukade vi på försommaren sitta i stadsparken. Vi drack rödtjut och sjöng, det var ju sommar, många av de patetiska alster som blivit allmängods för oss svenskar. "Hanna från Arlöv hej!" och "Jag trivs bäst i Öppna landskap" skrålades det med full styrka och på blodigaste allvar. Kompisen Johan, oavsett årstid på den tiden alltid svartklädd och vitsminkad, avslutade oftast dessa sena tillställningar att på allmän begäran framföra Bellmans epistel nr 72, Lemnad vid Cajsa Lisas Säng, sent om en afton – i sin egen och outsägligt vackra gothversion:

"Caisa du dör, Himmel! hon andas;/Döden ger lif och kärlek bortblandas./Men fast din puls slår matt,/så blundar ögat gladt./Håll med fioln; god natt! god natt!".