En sån här hade vi när jag var liten. Med batteri vägde den ca fyra kg.

På Malmöfestivalen häromveckan träffade jag en gammal bekant på en av uteserveringarna. @dreadnallen som han kallar sig i den digitala världen torde vara en av landets flitigare twittrare. Snittade 200 tweets om dagen nu i juni vilket bara under den månaden nästan är dubbelt av vad jag lyckats åstadkomma under de ett och ett halvt år jag haft konto.

Givetvis skrattar han gott när han får se min mobil, en Sony Ericsson från något år kring sekelskiftet. Naturligtvis kunde jag inte liksom han festivaltwittra med en sådan antik telefon. Men är alltid delad glädje dubbel glädje?

Hur som helst. Någon dag senare tappar jag i festivalvimlet bort den kvällens sällskap och dryckesbroder. Av någon anledning svarar han inte på mobiltelefonen och efter tio minuter messar jag honom att nu åker jag hem. Detta trots oförrättat ärende, det vill säga utan att ha druckit det förväntade antalet öl. Men på väg mot cykeln återfinner vi lyckligtvis varandra. Kompisen, som jobbar på gatukontoret, förklarar att mobilnätet denna kväll är överbelastat i city och därefter löper kvällen enligt planerna.

Liknande vardagsbagateller, ja en ickehändelse kan vi väl kalla det, har säkert andra i min generation erfarit samt låtit jämföra med hur världen fungerade för säg två decennier sedan. För när vi var unga och mobillösa gick det faktiskt att tågluffa genom hela Europa och supa skallen i bitar vid varje stopp på vägen utan att vi tappade bort varandra. Inte ens då vi inte hade någonstans att bo för kvällen var detta något större problem. För på varje ny ort hade vi förstås en återsamlingsplats ifall vi skulle förlora oss i geografin, den yttre såväl som den inre. Dessutom hade vi på den tiden inte gett upp efter tio minuter.

Den som väntar på något gott verkar idag ofta vänta alldeles för länge. Helst ska vi väl uppleva saker utan att ens behöva närvara. Antagligen kommer dagens smartphones med appar som berättar om var du är och med vilka att inom en snar framtid bli mycket mer raffinerade. Kanske behöver du inte ens känna någon på exempelvis krogen du ämnar besöka för att veta vilka som sitter vid varje bord och vad de pratar om. Praktiskt, särskilt om man rör sig i sina hemkvarter och vill undvika vissa tykna personer i den utvidgade bekantskapskretsen, men föga romantiskt.

På resande fot under 80- och början av 90-talen, tågluffningens storhetstid, hade vi i bästa fall en turistkarta till vattenhålorna. Om det var en svartklubb vi tog sikte på var det bara en nedkrafsad adress. Att kliva in i en okänd miljö med vilt främmande människor var liksom halva nöjet. Så nej, med teknik som möjliggör frånvarande närvaro är det inte säkert att delad glädje alltid är dubbel.

Publicerad i Flamman den 15/9-2011