Ett tidningshus med anspråk
Jag har skrivit krönikor av olika slag under femton år. Det har inte hänt ofta men några gånger har ämnet varit kritik mot tidningarna de tryckts i. Kolumner som jag alltid överlämnat till redaktörerna med en känsla av att nu är jag, som det heter, ”körd i branschen”. Som när jag var förbannad över att våra antirasistiska demonstrationer inte bevakades av Arbetarbladet. Den något högfärdiga rubriken kan jag väl så här långt efteråt erkänna att jag själv formulerade: ”Bourdieu om Arbetarbladet”.
En ledare införd i centerpartistiska Hudiksvalls Tidning i måndags kritiserar tidningens egna omfattande granskning av kommunala Glada Hudik-teatern. ”Trots att rubrikerna till en del artiklar har varit ganska så slagkraftiga kan vi konstatera att granskningen inte har frambringat några större skandaler” samt att en ”del av kritiken mot granskningen är berättigad”, skriver man i ingressen.
Denna självkritik, som man ju kan kalla det, må vara lite försiktigt svepande och kanske också en eftergift till ett rekordstort antal arga kommentarer på HT:s webb. Många läsare menar nämligen att reportrarna suktat efter sensationer och blåst upp bland annat illa skött fakturahantering till krigsrubriker. Men om det inte är allt för vanligt att ens frifräsiga frilansare vågar kritisera den egna tidningen så är det smått unikt att den politiska redaktionen gör det. Men hur skulle det kunna vara annat än bra?
Såväl ledar- som kultursidor är opinionsbildande avdelningar med en något så när sammanhängande publicistisk linje som resultat av en ständigt pågående redaktionell diskussion. Visserligen skiljer sig uppdragen åt. Den politiska redaktionen tar ju avstamp i dagspolitiken medan kultursidans opinionsbildning främst handlar om kritik av olika kulturella uttryck samt idédebatt. Även om kulturjournalistikens opinionsbildning, i min mening det som definierar kultursidan, på senare år fått stå tillbaka för allmänjournalistik som författarporträtt och evenemangsrapporter.
Kulturredaktörer och politiska redaktörer måste kunna bedriva sitt arbete om inte helt oavhängigt, ansvariga utgivare bör väl ha visst inflytande, så i alla fall ostört de flesta dagar om året. I det arbetet borde inte heller kritik av den egna tidningen vara något kontroversiellt. Särskilt på orter med en dominerande tidning, som i Hudiksvall, kan det offentliga samtalet bli väldigt skevt om det inte finns andra fora att diskutera exempelvis ett mediedrev än små kommentarsfält och innanför publicistklubbens halvstängda dörrar.
Så blev jag utstött och svartlistad när jag som ung aktivist använde min kolumn för att ge den egna tidningen ett tjuvnyp med Bourdieus, Chomskys och Hermans kritik av den kapitalistiska medielogiken? Nä då. Högfärdigt eller ej så var det förstås bara av godo.
Publicerad i Skånska Dagbladet den 18/9-2012