Vårt hem i Malmö
Sakta börjar jag bli krismedveten. Och då menar jag inte i betydelsen att jag efter två decenniers borgerlig propaganda insett nödvändigheten av ständiga nedskärningar i den offentligt finansierade välfärden. Nej, jag menar på ett personligt plan. Om att under ett svajigt ekonomiskt läge äga sin bostad.
Occupy-rörelsens slagord ”Vi är de 99 procenten” har knoppat av sig till flera sajter med foton på handskrivna berättelser där folk runt om i världen berättar om sina levnadsvillkor. Många av dem vittnar om osäkra anställningar och boenden. ”Jag är 25 år och får inte tag i en fast bostad eller anställning. Jobbar som timvikarie inom vården…” börjar exempelvis en av de svenska berättelserna. I en tid där folk putsar på sina facebookfasader, där framgångsskryt inte längre behöver sminkas med ironiska smileys, är detta ett lysande politiskt initiativ.
Också många av de som inte tillhör de mest nödställda är idag oroliga. Inte bara så där i allmänhet över vart världen barkar, utan för sin egen och sina familjers situation. Om vi pratar om 99 procent av befolkningen så är exempelvis en stor andel husägare inberäknade. Jag tillhör själv den kategorin.
2005 köpte jag och familjen ett gathus i Södra Innerstan i Malmö. På den tiden kastade bankerna lån efter folk. Min fru var fast anställd som dramapedagog och jag hade efter många år som frilansjournalist äntligen startat firma. Trots att jag bara hunnit fakturera en handfull artiklar och vi inte hade några som helst besparingar så fick vi låna. På hela köpesumman. Ja, även till pantbreven.
Förra sommaren fick vi en första lektion i vilken rävsax vi kan hamna i om det krisar. Under vintern hade taket läckt på flera ställen. Trots att bostadens marknadsvärde fortsatte klättra efter 2005 och låg rejält högre än de drygt 2,6 miljoner vi har i lån så var det tvärstopp från banken. Inkomsterna ansågs nu plötsligt för låga för ytterligare ett litet lån. Om priserna sjunker och räntorna sticker iväg kan vi tvingas sälja men fortfarande ha kvar lån på något som vi inte längre äger. Om det ens går att sälja…
Det var länge sedan Per Albin vurmade för egnahemsrörelsen och den svenska vänstern fokuserar idag på försvaret av hyresrätten. Men en majoritet av svenskarna bor faktiskt i ägande- eller bostadsrätter. Bor, för i praktiken är det ju bankerna som vi har lån hos som äger dem. En hel del har liksom jag osäkra inkomster som dessutom inte är höga. Om den förmodade bostadsbubblan spricker så kanske vi blir skuldsatta resten av våra liv.
Lyxproblem som vi har oss själva att skylla? Tja, allt är relativt men ska vi göra politik av folkflertalets levnadsvillkor under kapitalismens kris så bör nog vänstern göra upp med vissa fördomar om ”gnällande villaägare” som glider fram i ROT-fylld gräddfil. Många av oss tillhör också de 99 procenten.
Publicerad i Flamman den 27/10-2011
Hur uppkommer en bostadsbubbla? Människor får lånelöfte. Några få har egna pengar. De nya hus som byggs i tid med ständigt högre villapriser är inga standardhus utan de byggs med hög standard, med lyx och många gånger med attraktiva lägen. Varje aktör tjänar pengar från minsta skruv till det exklusiva badkaret. Vi får en bostadsmarknad med orealistiska huspriser där precis som du skriver det mesta är lånade pengar. Så vänder det de som har pengar väntar, de som har höga lån vill sälja innan bubblan brister och kronofogden får mycket arbete. De som klarar sig är de som har pengar eller har ett hus där lånen är betalda. Så går det åtta, tio år och så börjar det igen på exakt samma sätt. Nu är det en ny generation som är beredd att göra samma resa
Fint hus ni har! Och till saken. Ja, det går inte bortse från att poltik är komplicerat och att polariceringarna inte följer det traditionella klassmönstret. Jag gillar din ingång. Att vi äger innebör inte att vi också är för fördelning. Men man är till viss del fånge i sin kontext.
Bostadsräntan är på en historiskt låg nivå och bör ligga på minsg det dubbla om man ser dess utveckling genom åren. Normal nivå är 6,5 procent. Att med tanke på detta ha lån på 2,6 miljoner är därmed en jätterisk, speciellt då ekonomi är tigth och ngt oförutsett inträffar.
Jag har under de senaste åren funderat på varför den svenska bostadsbubblan ännu inte brustit. För brista ska den som alla finansbubblor. Det enda svar jag kan komma på är att det är så många som omfattas av bostadsbubblan att det görs allt för att detta inte ska hända. Alltså kommer bubblan att fortsätta svälla lite till innan den exploderar. När den väl brister kommer smällen dock att bli rekordstor. Jag hoppas att du klarar dig, även om det du skrivit pekar käpprätt åt helvete…
Tomasz Striner, Malmö
PS. Kommer ihåg hur bostadsrättsägare låste dörren och stoppade nycklarna i brevlådan på de bostadsrätter de inte hade råd med då bostadsbubblan brast förra gångan i början av 90-talet. De kunde inte pröjsa banklånen och såg detta som ända utvägen att bli kvitt det problem som deras bostad förvandlats till. Det finns en hel del människor som än idag betalar för att de hoppade på bostadskarusellen vid fel tidpunkt förra gången det begav sig.
Tomasz Striner, Malmö
Man har ju någonstans ändå ett val, eller? att ta lån eller inte? för trots allt fanns/finns det ju hyreslgh, men förmodligen i mindre attraktiva områden. ingen är ju än så länge tvungen att ta lån o -”köpa-” en bostadsrätt… så på ngt sätt blir det ju lite gnälligt tycker jag .. handlar om var man vill bo.. o hur man vill bo..
I Malmö är valet begränsat vad gäller boendet. Åtminstone om om man inte har tid och kontakter. Känner man någon och/eller har tid att vänta på en lägenhet är det inga problem. Då kan man få en lägenhet. Om inte så är det köpelägenhet som gäller…
Tomasz Striner