Som journalist är man hänvisad till en arbetsmarknad där lejonparten av jobben är tråkiga och mycket få skänker den kreativa frihet som kanske en gång i tiden lockade in en i branschen.

Därav det till synes lite märkliga att en hel del av bloggosfärens tunga namn också professionellt jobbar inom media. Bloggandet ger förmodligen just lite av den frihet som kväses under slitet för brödfödan.

Jonas Morian är en flitig och läst bloggare. Hans sajt PromeMorian vilar aldrig. Inte ens under semestertider stillar sig det ständigt brusande textflödet eftersom Jonas då bjuder in gästbloggare att hålla igång sajten.

I våras kritiserade jag i en krönika Forum för Levande Historia för att politisera skolans historieundervisning. Först hade de drivit en uplysningskampanj mot nazismens brott och nu hade de startat en liknande om kommunistiska diktaturer. Vad skulle vänta vid en vänsterregering frågade jag retoriskt. Skollektioner i antikapitalism?

Någon dag senare fick jag ett långt mail från Levande Historias pressekreterare Jonas Morian. Vi hade en givande maildiskussion men Jonas verkade bli lite sur att jag ifrågasatte att han som socialdemokrat med, på sin blogg i alla fall, uppenbara liberala värderingar inte såg det problematiska med Levande Historias verksamhet.

I söndags berättade SVT:s Rapport om att anställda inom den privata vårdkoncernen Attendo Care inte vågar påtala missförhållanden. En undersköterna på ett äldreboende i Göteborg sparkades efter att ha slagit larm. I TV-rutan ser Attendo Cares nya presschef besvärad ut.

Presschefen heter Jonas Morian. Jag tror han längtar efter lite frihet.