I höstas var jag i Stockholm och sprang Lidingöloppet. Efteråt besökte jag en Södermalmskrog med en av mina äldsta vänner. I min nya krönikesamling förekommer han i en barndomsskildring, en ”advokatson med pappans portfölj full med fermentaaktier” har jag bland annat skrivit. Hans farsa hade läst boken och hälsade nu, tjugo år senare, att han faktiskt inte ägt ett enda värdepapper i Fermenta.

Minnet är som bekant bedrägligt. Mamma fick diagnosen Alzheimers vid 57 års ålder. Närminnet svek tidigt och de vardagliga upprepningarna blev många. Som de ständiga funderingarna om det inte var dags att dricka kaffe snart. Det spelade ingen roll att de urdruckna kopparna stod framme och knappt hade hunnit svalna. Annat, framförallt minnen som uppstått tidigare i livet, behöll mamma längre även om de också till slut skulle lösas upp av den frätande, grymma sjukdomen. Kanske kan hennes tillstånd den sista tiden betecknas som en fånge i det absoluta nuet. Fjättrad till det som fanns framför henne just i ögonblicket.

Ann Heberlein skriver i sin nya bok Ett gott liv att glömska också kan vara positivt och i viss mån självvald. Något som kan befria framtiden från det förflutna. Heberlein berättar om när hon tillsammans med sin dotter och mamma i augusti i år gjorde ett sjukhusbesök till en faster med cancer som spritt sig i stora delar av kroppen. De hittar henne i en rullstol i ett dagrum, framför en tv och med en travbong i knät. Tidigare spelförluster och sjukdomen verkade inte bekymra henne. Hon hoppades fortfarande på storvinsten och framtiden.

”Varje människa har makt över sitt förflutna”, påstår Heberlein. För att göra våra liv uthärdliga så processar vi våra minnen. Vi anpassar dem, överbrygger känslomässiga konflikter inom oss själva, så att våra berättelser blir begripliga. Sanningar är subjektiva och våra livslögner är till för att lura oss själva. Att förvränga eller välja bort vissa minnen är helt enkelt en överlevnadsstrategi.

Undrar hur det kommer det sig att jag hade så fullständigt fel om innehållet i den där aktieportföljen? Uppenbarligen har jag lagt till eller dragit ifrån något eller några minnen.

Många av oss som var vuxna, eller som jag tonåring, på 80-talet minns säkert hur Fermentas ägare Refaat El-Sayed avslöjades med att ha bluffat om sin doktorshatt. En snabb koll på Wikipedia meddelar att det var miljödebattören Björn Gillberg som avslöjade detta 1986. Året efter var jag inneboende hos min barndomsväns familj. Jag fick intrycket att deras privatekonomi då kärvade. Undermedvetet, och i jämförelse med senare uppfattat välstånd i familjen, kanske.

Hur som helst störtdök Fermentas aktier i samma veva och någonstans i min hjärnas vindlingar, någon gång i livet, uppstod en felkoppling. Just denna ihopblandning är förstås en bagatell och knappast något vi kan kalla livslögn. Men möjligtvis säger det ändå något om hur vi genom att snedvrida och utesluta vissa minnen skapar en i alla fall lite mer sammanhängande berättelse om våra liv.

Vi är rädda för demenssjukdomar men kanske vore motsatsen, att oförvanskat minnas allt, en lika förvirrande och djävulsk mardröm.

Publicerad i VK den 18/11-2011