Folkbildningen och kooperationen. De gamla rörelserna har i höst förnyat landets tidskriftsflora. Tidningen Fönstret har blivit ett tjockt magasin och tidningen Vi knoppat av sig.

Tidningen Vi ges ut på uppdrag av Kooperativa Förbundet. Nu har tidningen fått en lillasyster i Vi Läser. Skillnaden mellan de bägge är som namnet antyder att den senare är ett renodlat litteraturmagasin. Vi Läser har ett brett anslag och slösar inte papper på det som brukar vara kärnverksamheten för en litteraturtidskrift, dvs. recensionerna. Dem får man gå in på deras hemsida för att hitta.

Jag tror att det är rätt tänkt. Sverige är ett litet land och dess boknördar ännu färre. Även några av de bredaste kulturmagasinen och mest ambitiösa projekten, som exempelvis Månadsjournalen och Aftonbladet Kulturs veckotidning, fick korta livslängder på en tuff marknad. Men skillnaden mellan Vi Läser och storasyster Vi är för liten för att jag ska uppfatta den senares existensberättigande. Visst kan det vara kul med poängsättning av skvallerfaktorn på olika  bloggar och följa kartläggningen över vem som är släkt med vem. Men även om det handlar om just författares bloggar och släktskap så behöver den sortens lättsammare kulturjournalistik inte en egen tidning.

ABF:s Fönstret går nu ned till fyra, från tidigare sex, nummer per år och blir samtidigt fetare och flådigare. Nya numret (nr. 5/6-2008) är hundrasidigt med glossigt omslag och limmad rygg. Den nya avdelningen om ledarskap och matsidorna känns minst sagt trendkänsliga. Men ledarskapsredaktören Lotta Hellman är ingen goddagspilt i den den new age-doftande coachingbranschen utan en äldre dramapedagog av, som i alla fall jag läser mellan raderna, Augusto Boals demokratiska skola. Hon knyter så sina sidor föredömligt till förbundets fundament – studiecirklarna.

I min barndom kunde man fortfarande få återbäring på kvittona vid mina morföräldrars konsum vid Himmelska Fridens torg i bruksorten Holmsund. Den kooperativa tanken levde i viss mån även om kooperationen redan då lämnat sitt ursprungliga uppdrag att pressa priserna för vanligt folk och samägandet blivit en abstrakt byråkrati. På samma sätt verkar tidningen Vi Läser ha svårt med sin identitet.

ABF har däremot under 00-talet fortsatt att utvecklas efter sina ursprungliga principer och tvärtemot exempelvis LO blivit en viktig bro, exempelvis med sina Socialistiska Forum, mellan den gamla arbetarrörelsen och den unga partilösa globaliseringsrörelsen. På samma sätt utvecklas Fönstret i takt med sin tid. Men jag hoppas att förbundets allt starkare betydelse som politisk-idelogisk mötesplats också kommer att börja synas tydligare i dess tidning.