Senaste åren har uthängningar av brottsmisstänkta blivit allt vanligare i medierna. I förrgår presenterades en undersökning som visar att journalister själva dock har en återhållsam inställning.
Undersökningen är gjord av norska analysföretaget Respons på uppdrag av Nordiske Mediedager vilka hållits i Bergen under veckan. 1 860 skandinaviska journalister har svarat på en rad olika frågor, däribland tre stycken kring när det är rätt att gå ut med namn i bevakningen av brottsfall.
De svenska journalisterna är generellt sett mer restriktiva än sina norska och danska kollegor vad gäller namnpublicering innan fällande dom. När det handlar om övergrepp mot barn vill bara åtta procent av journalisterna i vårt land gå ut med namn innan dom. Vid fall som rör ekonomisk brottslighet kunde det dubbla, 16 procent, tänka sig att hänga ut den misstänkta.
Att medierna inte anonymiserar misstänkta i rättegångar som de aktuella mot Peter Mangs och Anders Behring Breivik är förstås helt i sin ordning. Det råder uppenbart allmänintresse att medierna i dessa fall och i största möjliga mån kan återge händelseutvecklingen utan begränsningar. Men vi har ju också vant oss vid att offentliga personer hängs ut i juridiska ärenden som helt saknar annat ”allmänintresse” än att den misstänkta är så kallat kändis. Det kanske mest frapperande exemplet från senare tid är väl Ola Lindholm, då Kamratpostens chefredaktör och TV-profil för SVT:s barnprogram, vilken långt innan dom hängdes ut som knarkare. ”Ett pressetiskt haveri” kallade jag det drevet för ganska exakt ett år sedan.
Men glädjande nog är det faktiskt endast en minoritet svenska journalister, 44 procent, som inte vill vänta med att namnpublicera innan dom även när det kommer till offentligt kända personer. Så varför gör medierna idag ändå det i hög utsträckning?
Givetvis handlar det om att de kommersiella villkoren förändrats. De etablerade medierna måste ofta ta hänsyn till olika anonyma nätforum vilka snabbt lägger ut namn och bilder på brottsmisstänkta. Det är förstås problematiskt för de förra om den nyfikna allmänheten föredrar de senare framför de professionella journalistiska produkterna. Men som jag påpekat tidigare riskerar vi ett race mot botten där olika hatsidor på nätet sätter dagordningen. I det nya medielandskapet tror jag de etablerade medierna främst har sitt förtroendekapital i det motsatta, i genomtänkt information och likabehandling.
Nyhetsmediernas existensberättigande är och har alltid varit beroende av att de publicerar korrekt information i enlighet med en försvarbar etik. Och för att uthängningar ska vara försvarbara måste publiceringen leda till någon slags ökad kunskap om vårt samhälle. Behring Breiviks och Mangs bakgrunder ger exempelvis sådana kunskaper men inte kännedomen om Lindholms eventuella partyknarkande.
Publicerad i Skånska Dagbladet den 11/5-2012.