Zarah Leander

Zarah Leander är på tapeten, i alla fall på kulturredaktionernas. Tiina Rosenborg har nämligen släppt boken Bögarnas Zarah – diva, ikon, kult. Diskussionen om varför vissa divor blir gayikoner har därför återaktualiserats.

När det gäller hovsångerskan för det homofientliga Tredje riket dras ju frågan verkligen till sin spets.Mörk röst kombinerat med att hon framförde dubbeltydiga kärlekstexter av den homosexuelle  författaren Bruno Balz var starkt bidragande menar Expressens Johan Hilton. En surrogatmoder som ”förkroppsligar hyperboliska och motsägelsefulla genusuttryck” menar Aftonbladets recensent Tomas Hemstad.

Överrens verkar alla vara om att Zarah Leander, kanske mer än någon annan, bar sitt utanförskap med huvudet högt. Att hennes sociala stigma orsakades av nazistiskt medlöperi verkar varit  underordnat.

Nej, att divan, den kantstötta, historiskt sett varit populär i gayvärlden att identifiera sig med verkar inte vara en svårknäckt nöt. Att en rad artister som slagit sig fram underifrån, som Cher och Dolly Parton, även idag hyllas bland bögar är väl inte heller så konstigt eftersom även vår samtid i stor utsträckning är homofobisk.

Men prins Philip och BWO-sångaren Martin Rolinski? Verkar som om i alla fall vissa inte behöver ståta med några offentliga sår utan att det räcker med ett pråligt yttre.