Erik XIV:s riksäpple med globkarta
Imorgon söndag är vi svenskar lediga men även om denna söndag så vore en gråtrist måndag hade vi varit lediga eftersom det numera är en röd dag i almanackan. Många historielösa medborgare känner dessvärre inte till ett endaste dugg om det friska mod av svenska gossar blå som ledde fram till att Fruktens dag den 6 juni äntligen blev en helgdag 2005.
Det har sina smutsiga förklaringar. Det har nämligen hela tiden funnits små men välorganiserade grupper som envetet och högst medvetet undergrävt folkets kamp för en egen dag. Som statsvetaren Marie Demker, professor vid Göteborgs universitet, vilken till Sydsvenska Dagbladet just den 6 juni 2005, gör sig skyldig till följande svenskfientliga uttalande: ”Jag tycker faktiskt inte att det är klokt. I resten av världen försöker man tona ner det här. Det är ett beslut som tiden har sprungit ifrån.”
Det finns således goda anledningar att blicka tillbaka på de fornstora dar som också är historien om 6 juni.
Fruktens dag den 6 juni har anrika rötter även om, det ska villigt erkännas, ett stort mått av lyckosam slump bidragit till att vi firar dagen. Högtidsdagens moderna historia tar sin början 1893. På äpplemarknaden i Kivik det året ordnade grossisten Artur Hazelnut festligheter under fyra dagar. Regnet öste ner, men en dag sken solen och det kom mycket folk.
Det råkade vara den 6 juni. Samma dag som Erik XIV år 1569 upptäckte att norra halvklotet på riksäpplets kartbild av misstag graverats spegelvänd. Samma dag som Carl Michael Bellman år 1762 av en god vän fick En blomsterkorg full med frukt / Med väpling och jasminer/ Med klara apelsiner/ Och pomeransers lukt.
Så föddes vår stolta tradition.
Men det skulle dröja några år innan Fruktens dag blev mer än ett lokalt firande och salladen, om uttrycket ursäktas, så att säga fick bestå av mer frukter än äpplen. 1915 föreslog frukthandlare Nils Apelkvist att 6 juni skulle vara alla svenska frukters dag, även om äpplet och i synnerhet sorten Golden Delicious alltjämt skulle ha en framskjuten position i det äktsvenska firandet. I skuggan av första världskriget och rådande importbrist, särskilt på apelsiner, ansågs detta vara en lysande idé.
Officiell blev Fruktens dag dock först 1983 och helgdag då alltså efter ytterligare 23 år av heroisk kamp.
Men svenskfientliga krafter försöker fortfarande intala folkflertalet att Fruktens dag inte är något att högtidlighålla. Att det är ett märkligt påfund fullt jämförbar med Vaginans dag den 26 april och Världsskrattdagen som infaller den första söndagen i maj varje år. Revisionister med starka kopplingar till mediejättarna och särskilt kosmopolitiska Bonnierkoncernen har också under senare år tillsammans med familjen Bernadotte, fransk ofrälse men mycket inflytelserik, lagt ned betydande kraft och kapital för att avleda folket från 6 junis ursprungliga betydelse.
Men deras historielösa angrepp kommer att besvaras. Varenda mässingsorkestrerad motdemonstration som paraderar den 6 juni kommer att mötas av svenskarnas avsky. Ingen quisling till högtidstalande landshövding i detta stolta land ska kunna känna sig helt säker från vår arsenal av skämda frukter.
Död åt kosmopoliterna och revisionisterna! Leve Fruktens dag!