40 000 löpare deltog i Berlin Marathon förra helgen

I helgen sprang jag mitt första maraton, i Berlin. Trots att jag i större delen av mitt liv kontinuerligt utövat idrott i någon form har jag kluvna känslor inför sport.

Och då menar jag inte bara inför de mest uppenbara avarterna: De stora pengarna i proffsidrotten, våldsam supporterkultur och de nationalistiska brösttonerna vid landslagsmöten.

Som fortfarande ganska så grön frilansjournalist hade jag för tolv år sedan inte råd att vara minsta kräsen. När sportchefen på en lokaltidning ringde för att övertala mig att bevaka en bandymatch tackade jag ja efter viss tveksamhet. Tänkte att vem som helst borde vara mer lämplig. Sportchefens motivering till uppdraget gjorde mig inte heller tänd på uppgiften: ”Dambandy är INTE roligt, men de har en tokig jävel på konkurrenttidningen som går på alla dammatcherna. Vi får inte tappa läsare på det här”.

Veckan innan match träffar jag andra medarbetare på lokaltidningen. Några av dem, manliga kollegor förstås, blev fnittriga bara de hörde ordet dambandy. ”Det finns fyra, fem i laget som kan spela. Resten kan inte ens stå på skridskor”, skrockade en av dem.

Matchen spelades på en söndag. Framme vid arenan upptäcker jag att plånboken är tom på kontanter. Jag halar fram mitt sällan använda presskort men inser snart att dambandy, om än i elitserien, inte betingar en krona i inträde. Grindarna står öppna och obevakade. På läktarna har ett sorgligt fåtal, kanske trettio, personer samlats varav de flesta förmodligen var pojkvänner eller andra anhöriga.

Det här var säsongens viktigaste match för hemmalaget. Slutspelschans eller inte, avgörs nu.

Men pojkvännerna och de andra verkar mest tycka att det hela är komiskt. ”Hur i helvete kan hon missa därifrån” skriker de med illa dold förtjusning. Och när två spelare gruffar om bollen vid sargen, nära läktaren, så ryter domaren: ”Få loss bollfan någon gång”. Publiken skrattar och domaren tittar gillande upp och grimaserar ironiskt.

I arbetarrörelsens ungdom var man rädd för att idrotten dränerade kraft från klasskampen. Men det är länge sedan Ivar Lo och ännu längre sedan arbetarrörelsen tvivlade. Idag är det sällan sport hittas på någon politisk agenda överhuvudtaget. Ibland hyllas dock någon slags nationalistisk folkhemsideologi i samband med internationella mästerskap. I alla fall vid framgångar för det blå-gula landslaget. Då saluförs gärna luddiga idéer om att de goda resultaten beror på den sen barnsben självklara solidariteten med kollektivet, med laget.

Även om jag inte drogs med i omgivningens machojargong kring dambandy den där gången för tolv år sedan så har jag känt av idrottens trollkraft vid andra tillfällen. När jag sett landslaget eller mellanungens Ldb FC lira fotboll. Eller när jag och svågrarna i helgen analyserade varje kilometer i detalj efter vårt maratonlopp i Berlin.

Kanske fanns det ändå något i den där kritiken av idrotten. Inte att kraft dräneras från klasskampen. Det låter anakronistiskt och förmyndaraktigt. Men att man som individ lätt kan dras med i något med mycket tvivelaktiga baksidor.

Idrott må vara sunt för kroppen men kan uppenbarligen förhäxa själen.