Att det finns pengar att spara för ”intervjupersonerna”  hymlas det inte om

Sajten ”Hjälp en journalist” är ett forum där medier kan efterlysa intervjupersoner. En fiffig idé men med ett litet aber – de intervjuade kan betala mellanhanden, det vill säga sajtägaren, för att få synas i media.

När vi hör ordet ”lobbying” så tänker vi nog oftast på större, gärna multinationella, företag och i de fall där påtryckningsarbetet sker mot media är nog många journalister medvetna när något intresse betalat PR-folk för att få ut sitt budskap. ”Hjälp en journalist” handlar också om lobbying, fast företrädesvis för små företag, även om det inte är det första intryck man får av verksamheten.

I veckan fick ”Hjälp en journalist” kritik av Sara Borsiin i den fackliga tidningen Journalisten. För surfar man in på sajten, det vidhängande Twitterkontot eller Facebooksidan så möts man av efterlysningar som ger ett oskyldigt intryck. Det kan vara en kvinna i ett ”tidigt skede med Alzheimer” som söks för en intervju eller så letas det efter någon som har en ”oanad talang och tävlar i en udda sport” osv. Men kollar man in sajten närmare så upptäcker man att vissa tjänster kostar och på Facebooksidan om kvinnan bakom ”Hjälp en journalist” presenterar hon sig som en ”dejtingkonsult som försörjer mig på att göra företag till kändisar.”

För mig som journalist kostar det inget att få inloggning men för en ”intervjuperson” som ”vill synas i media” kostar det 495 kr/månad. Som kund, eller ”medlem” som det kallas här, får du då bland annat journalisternas efterlysningar ett par dagar innan alla gratisprenumeranter och du får också presentera dig själv och din verksamhet på internetsidorna och i nyhetsbrevet. En femhundring per månad är kanske inga stora pengar jämfört med exempelvis 1 900 kr för 45 minuters ”kärlekscoaching” vilket är dejtingkonsultens tariff på en annan sajt hon har. Och som hon själv hela tiden påpekar så skulle vanliga annonser kosta betydligt mer. Så vad är problemet?

Ja, att någon kommit på en listigt sätt att tjäna pengar är ju inget att uppröras över. Vi lever trots allt i ett kapitalistiskt samhälle. Det problematiska är att journalisternas efterlysningar är gratisarbete åt sajtägaren och skänker businessen legitimitet, att journalisterna kanske inte alltid har koll på vems ärenden de går samt att förstås urvalet blir snett då det bärande elementet i affärsidén är att de betalande medlemmarna i första hand ska få exponeras.

Så hur många av de fyra och ett halv tusen som gjort tummen upp på Facebooksidan är medvetna om hur ”Hjälp en journalist!” fungerar? Jag skickar en förfrågan till ett gäng journalistkollegor som gillat sidan och det verkar inte som de flesta av dom heller har koll på hur sajten fungerar. Några blir till och med förbannade.

Såna här tjänster kommer förstås bli allt vanligare i framtiden och visst är de journalistiska verktyg som kan vara till stor hjälp. Men betalmodellerna måste vara tydliga. En sjysstare finansiering av ”Hjälp en journalist” hade varit annonsintäkter eller att en branschorganisation utan profitintresse stod för kostnaderna.

Publicerad i Skånska Dagbladet