Bombningarna av WTC i USA 11/9-2001 och presidentpalatset i Chile 11/9-1973

Idag är det 43 år sedan Chilekuppen och 15 år sedan nine eleven. Jag minns stämningarna i mina kvarter året efter terrordåden i USA.

Kl. 12.00, den 11 september 2002. Riksdagen hedrar offren för den fruktansvärda terrorkatastrofen vid World Trade Center med en tyst minut. Här på Möllevångstorget, Malmös mångkulturella centrumplats med arabiska butiker i varenda kvarter, flyter torghandeln som vanligt och till synes oberörd av de många som denna dag håller andan i respekt och rädsla för vad som på dagen hände för ett år sedan. Från ett lägenhetsfönster ett kvarter bort spelas dock Cornelis tolkning av Victor Jaras Folkets vind på högsta volym. En trotsig påminnelse om offren för den USA-stödda kuppen i Chile den 11 september 1973 förstås.

Smältdegel. Ett epitet som ofta fästes på New York men här hemma i vår avlånga avkrok också på Möllevången i Malmö. Och visst vilar det något amerikanskt över Möllevången. I den positiva mening som de flesta medborgare i USA faktiskt delar. Tolerans mot det främmande och frånvaron av det annorlunda eller rättare sagt upplevelsen av andra som annorlunda. Att man i första hand bedöms för vad man gör och inte utifrån var man kommer.

Samtidigt har jag hitintills inte träffat en enda möllevångsbo som haft något gott att säga om USA. ”Som man sår får man skörda” var den första spontana reaktion jag mötte hos många invånare när kapitalismens tvillingsymbol rammades av metalliska dödsänglar och fyllde världens TV-rutor med flammande flygplansbränsle, blod och människokroppar i en gammaltestamentlig hämndaktion. Men Expressens ledarsida visste bättre: ”Idag är vi alla amerikaner”.

Möllevången är inte bara en stadsdel med många invandrade invånare utan har också en hel del infödda vilka sett sig om i världen som backpackers, utbytesstudenter, bistånds- eller gästarbetare. En kompis på Möllevången hade tidigare bott i USA när han några veckor efter nine eleven skickade vidare ett av de fredsupprop som då snurrade på nätet. En av hans amerikanska vänner, en med den kontinentens mått mätt politiskt radikal kvinna, svarade upprört att han skulle sluta skicka kommunistpropaganda och ”nu måste vi amerikaner stå enade mot Ondskan”.

Världssamfundet enades hur som helst om ”krig mot terrorismen” och nu, nu jävlar tänkte jag, har världen blivit galen. Innerst inne hade i alla fall jag tills dess hoppats att repressionen och rättsrötan efter toppmötesprotesterna i Malmö och Göteborg tidigare under året skulle bli lokala engångsföreteelser och att Sverige snart åtminstone skulle höja sig till övriga EU-länders demokratiska nivå vad gäller massgripanden, bevisföring och straffsatser. Nu syntes plötsligt istället varje systemkritisk rörelse kunna terroriststämplas enligt nya EU-lagar. Operation munkavel.

Men i vårt digitala tidevarv finns det fortfarande avstånd och även om tidens melodi gör annat gällande så kan avstånd ge utrymme för eftertanke. Hotad rättssäkerhet i västerlandet och ursinniga bombmattor över Afghanistan och Irak blev på den här sidan Atlanten ett ifrågasatt svar på problemet och det är idag tveksamt om Europa kommer att stå eniga bakom eventuella amerikanska invasioner av andra länder på lösa grunder. Ett litet ljus i mörkret. Kanske, kanske för ”kriget mot terrorism” också på sikt med sig en uppgörelse med den amerikanska imperialism som så länge plågat jordens fattiga och förtryckta.

Blås, folkets vindar, blås!