Dolph Lundgren och Usama bin Ladin

Jag är ingen riktig bloggare. Saknar modet att gå på magkänslan och ventilera alla omedelbara tankar som mediebruset provocerar fram.

Som när bin Ladin häromveckan gav sig in i klimatdebatten och gav USA några tasksparkar. Jag tänkte att det var väl ändå lite för bra. För jänkarna alltså. Bin Ladin förresten. Tekniskt sett torde inte FBI ha några som helst problem att fejka de där ljudbanden. Gubben lever väl inte ens.

Men sånt kan man väl inte bara kasta ur sig?

Eller när jag och familjen såg Melodifestivalen i lördags. Skruvade först på mig åt Dolph Lundgrens daterade humor men blev under kvällen allt mer rödvinsilsk över robotens töntiga uppträdanden. Tänkte att jag borde skriva om när jag i ungdomen pissade på hans barndomshems gräsmatta utanför Kramfors och att jag banne mig ska göra det igen.

Sånt ventilerar jag förstås inte heller i offentligheten. Gud så barnsligt!

Självaste Per Gahrton skriver nu på självaste Aftonbladet Kultur att bin Ladins klimatutspel var lite för bra. Att USA men också jihadisterna har intresse av att kunna hänvisa till en mystisk ledare som leder ett världskrig från sitt hemliga bergrum. Gahrton hänvisar till statsmän och agenter som påstår att al Qaida-ledaren knappast lever.

Men ack och ve! Konspiratörerna hugger direkt. Att Gahrton avvisar teorier om att terrordådet mot WTC var jänkarnas eget verk hjälper inte. Bin Ladins eventuella död är redan ett faktum och ja, Elvis lever liksom. Och ”tittarna älskade actionhjälten” i melodifestivalen löd rubrikerna i söndags. Självaste Gunilla Brodrej skriver på självaste Expressen Kultur att "alfahannens comeback" ligger helt i tiden.

Så det är ju skönt att jag saknar bloggarnas mod. Att Bin Ladin kanske är död och att Dolph är så pinsamt daterad att man borde pissa på hans gräsmatta – sånt skulle jag aldrig kunna skriva om.