Svensk soldat i Afghanistan
Vi har sett scenen otaliga gånger. Draperade likkistor som under dova trummor bärs ut ur stridsplanets lastramp. Men i onsdags var kistorna inte svepta i stjärnbaneret utan i Sveriges blågula fana och i dem kvarlevorna av Johan och Gunnar, de svenskaste av namn.
Visst. Folk dör i krig. Även svenskar och inte heller det är första gången. Ändå. Det är inte en syn vi är vana vid. Även medierna själva verkar tveka inför bildernas inneboende patriotism.
Under onsdagskvällens TV-nyheter ligger inslaget om de stupade svenskarnas hemtransport sent i sändningen. Dagen efter toppar inte nyheten någon av de fyra rikstidningarnas sajter. Förstasidan på Expressens papperstidning har visserligen rubriken ”Victorias hyllning till soldaterna” . Men tidningen drar mer på något triangeldrama som Charlotte Perelli sägs vara inblandad i samt på Elisabeth Höglunds bråk med TV4 och Förkvälls två andra programledare Yvonne Ryding och Carin da Silva.
Expressen går ändå längst i patriotisk rapportering. Aftonbladet nöjer sig med en minnessajt över fosterlandets stupade medan konkurrenten driver kampanjen ”Stötta svenskarna i Afghanistan” och säljer Gula bandet-pins. En insamling inspirerad av den brittiska och amerikanska traditionen med yellow ribbons. Tidningen vinklar som sagt på Victoria, som personligen besökt Isaf-styrkorna, och hennes engagemang. För övrigt säger kronprinsessan i Herman Lindqvists nyutkomna bok Victoria, Drottning med tiden att hon tror på monarkins framtid som ”något som är opolitiskt och förenande för alla”.
Men kan ett krig någonsin vara opolitiskt eller förenande?
På sin blogg förekommer Expressens chefredaktör Thomas Mattsson kritiken genom att bland annat hänvisa till tidigare kampanjer som tidningen drivit mot Sydafrika under apartheidtiden och mot Hitler-Tyskland! Eftersom han nog anar invändningar mot dessa jämförelser så tillägger Mattsson att FN, riksdagen och Afghanistans regering stödjer svensk truppnärvaro. Här skulle man förstås kunna anföra ett resonemang om amerikansk imperialism och marionettregimer etc. Men det räcker med att konstatera att det ju inte är politiker som beslutar vad som ska skrivas i Mattssons tidning.
Så den enkla frågan kvarstår: Varför ”Support our troops”?
Bevakningen kring ceremonin på Ärna flygplats i Uppsala förstärker överhuvudtaget de publicistiska frågorna kring ett Sverige som numera deltar i krig. En del av förklaringen till att det nu inte blev huvudrubriker i landets medier ligger kanske i den enkla faktum att det inte, tekniskt sett, togs tillräckligt bra bilder. Enligt Sveriges Radios utsände så hölls journalisterna långt borta från planets lastramp. Men det är knappast hela förklaringen.
Likkistor draperade i blågult – det är mer fosterlandskärlek än svenska mediekonsumenter klarar av. För tillfället.