I tisdags hade Svt:s nya dokusåpa Diktatorn premiär. Åtta ungdomar med olika bakgrunder stängs in i en ”diktatur” där deras rättigheter och friheter undan för undan inskränks. Ett spännande upplägg med till synes de folkbildande demokratiska ambitioner som public service-bolagens sändningstillstånd andas. Men tyvärr verkar UR, som producerar serien, blandat ihop korten i sin iver att skapa debatt. I veckan rapporterade Expressen att en av deltagarna har rasistiska åsikter.
Jag har länge varit motståndare till att frysa ut SD. Inför valet 2006, när SD fortfarande stod utanför riksdagen, skrev jag en krönika i Skånska Dagbladet med rubriken ”Släpp in SD” vilken jag fick kritik för på bland annat Aftonbladets kultursida. Och inför valet 2010 efterlyste jag på Helsingborgs Dagblads kultursida en journalistiskt ärlig hållning under rubriken ”SD måste behandlas likvärdigt”.
Men att inte frysa ut är inte detsamma som att acceptera. Givetvis ska inte antidemokratiska krafter bjudas in under falsk flagg om det motsatta.
Under det gångna valåret har vi sett hur medierna och framförallt public service haft problem att hantera högerextremisterna. Det började med att Sveriges Radio innan jul beslutade att ”Svarta duvor & Vissna liljor”, en SD-kritisk låt av Kartellen och Timbuktu, inte fick spelas okommenterat pga ”dess våldsamma innehåll och bestämmelsen om opartiskhet”. Förra gången jag hörde talas om svensk radiocensur av musik var när punkbandet 23 Till för tjugo år sedan gjorde en cover på NJA-gruppens proggklassiker Balladen om Olsson. Redan då ett tilltag många av oss slog oss för pannan åt och både den låten samt en rad andra som spelats under SR:s 89 år är betydligt mer politiska och våldsamma än Sebbe Staxx och Timbuktus text.
I början av detta år bjöds så Malmöjournalisterna Behrang Kianzad och Ehsan Noroozi in till radioprogrammet Morgon i P4 Malmöhus för att berätta om organisationen Musiker Mot Rasism som de bägge är engagerade i. Kianzad motiverade då varför de anser att rasismen blivit allt mer alarmerande och nämnde bland annat att vi idag har ett riksdagsparti med ”rötter i nazismen” så slog programledaren bakut. När Kianzad underströk att det är historiska fakta så menade programledaren att det var hennes uppgift som ”representant för Sveriges Radio” att påpeka att ”det får stå för dig”.
Att SD har nazistisk bakgrund är fakta och givetvis ska artister få delta i opinionsbildningen med sin musik och som för annan konst kan inte allt tolkas bokstavligt. Men nu är det alltså UR som bidrar till public service minskande trovärdighet i policyfrågor.
I en diskussion med programledaren Navid Modiri på Twitter frågade jag i måndags på vilket sätt en högerextremist kan främja demokrati. Han svarade att de bjudit in personer som ”har åsikter. Inte personer som ÄR åsikter”. Det tycker jag låter som en i sammanhanget oväsentlig distinktion. För en person med SD-sympatier, som på sin Facebook-sida poserat i nazistuniform och heilat, kan knappast på något sätt bidra till demokratins utveckling. Däremot bidrar blotta närvaron i programmet till en normalisering av högerextremism. Att hans bakgrund hemlighållits för de andra deltagarna gör inte saken bättre och bland annat Svt-medarbetaren Sverker Olofsson är kritisk. Det enda friska här är att en av ungdomarna enligt Expressen gått in på toaletten och spytt när det hela uppdagades.
Demokrati kan se ut på många olika sätt och finnas i olika sammanhang men handlar alltid om ett styrelsesätt som förutsätter en människosyn om allas lika värde. Visst måste vi många gånger ”ta debatten” med SD men en högerextrem rasist har ingen plats i ett program med och för ungdomar där demokratins spelregler ska diskuteras. Detta av den enkla anledningen att rasism per definition motsätter sig denna grundläggande människosyn.