Ansiktspublicering eller inte är också frågan
Sverigedemokraterna fotograferade ett femtiotal motdemonstranter vid förra veckans torgmöte i Landskrona och lade ut bilderna på en blogg under rubriken ”Stilstudie i odemokrati”. På ett av fotografierna fanns en sexåring vilket ledde till en polisanmälan av sexåringens pappa och en livlig debatt om uthängningen.
Som så ofta vad gäller överträdelser i de sociala medierna är denna händelse snarare en polisiär fråga än något för en mediekritisk diskussion. Men under de senaste veckorna har flera andra, av etablerade medier och betydligt intressantare, publicistiska val ägt rum som inte orsakat rabalder. Val som tål att jämföras.
Som den socialdemokratiska politikern misstänkt för medhjälp till ett kidnappningsförsök. Rikstidningarna valde till en början att inte publicera hans namn och när jag nu snabbt googlar så verkar det bara varit Expressen som till slut gick ut med det vid häktningen. När det framkom att en centerpartistisk riksdagskandidat anser judarna ligga bakom så väl Förintelsen som 11 september så publicerade ingen av riksmedierna namnet. Jämför detta med den 16-åring som greps vid tumultet på Uppsala universitet när Lars Vilks höll föredrag. Eller de två unga bröder som misstänks ligga bakom brandattacken av samma konstnärs hus. Aftonbladet hängde genast ut den förra och Expressen de senare.
De bägge politikerna är alltså människor som vi förväntas rösta på eller ej till hösten och även med de försiktigaste av tolkningar så finns i alla fall ett litet allmänintresse. Men de här ungdomarna? De utgör knappast ett hot mot vem som helst och namnen och bilderna på dem hjälper inte på något vis oss läsare att förstå nyheten bättre. Givetvis går det att misstänka klassrelaterade skillnader i medias behandling. Politiker med någon slags ställning i samhället skyddas medan röstsvagare ungdomar hängs ut.
Men samtidigt kan det också handla om ett yttre tryck. För de etablerade medierna verkar ofta ta hänsyn till olika anonyma nätforum vilka snabbt lägger ut namn och bilder på brottsmisstänkta. Det är förstås knepigt för de förra om den nyfikna allmänheten föredrar de senare framför de professionella journalistiska produkterna. Men som läget är nu riskerar vi ett race mot botten där olika hatsidor på nätet sätter dagordningen. I det nya medielandskapet tror jag de etablerade medierna främst har sitt förtroendekapital i det motsatta, i genomtänkt information och likabehandling. De har allt att vinna på att bryta trenden och verka efter genomtänkta principer.
För vi förväntar oss ju inte att en blogg knuten till Sverigedemokraterna har en tydlig, om inte etiskt oantastlig så i alla fall försvarbar, publicistisk idé kring offentliggöranden av namn och bilder. Men nog borde väl de de etablerade medierna i alla fall ha någon slags skönjbar linje?