Borde inte fartfobi vara en vanlig åkomma?

Jag tror jag delar känslan med många: Att det nya medielandskapet svämmar över.

Men twitter, blogginlägg, facebook och bildflöden är ju inte bara en annan distributionskanal för samma nyheter som i de så kallade gammelmedierna. Det är också forum för privat kommunikation. Frågan är om vi, som biologiska varelser, hänger riktigt med i utvecklingen?

I vintras beslutade jag mig för att hyra kontorsplats igen. I min närhet är det en hel del andra som också kommit fram till att jobba hemifrån inte alls var den drömtillvaro som de mobila bredbandsföretagen påstod med sina annonsbilder på svenska skärgårdar. Tvärtom är det mest bara stressande att aldrig kunna säga ”slut för idag, tack för idag” vid ett givet klockslag.

Förmodligen kommer vi se fler och fler motrörelser till IT-samhällets uppluckring av det privata och offentliga men hur lång tid kommer det ta innan verkliga fobier utvecklas?

Höga höjder, spindlar och stängda rum är vanliga fobier som jag antar har en evolutionär grund. Men ännu har jag inte träffat på en enda människa som utvecklat fartfobi. Det är lite märkligt. En riktigt snabb man eller kvinna kan springa 40 kilometer i timmen en kort sträcka. Bilar har vi ju haft i generationer och de kan ju gå mycket fortare än så och eftersom vi människor inte har någon utvecklat sidoseende så tycker jag att framförandet av diverse fordon rent instinktivt borde framkalla en massa rädslor som i förlängningen skapar fobier. Att inte veta om ett barn, ett djur eller något annat kommer ut från sidan av körbanan är ju en vardaglig, ofta obehaglig, situation i trafiken. Lägger vi till hur länge mänskligheten ridit på hästar så borde väl åtminstone några vara disponerade för överdrivna och ihållande rädslor för höga hastigheter?

Nej, jag antar att det tar många, många generationer att utvecka fobier och det stämmer till eftertanke. För även om vi inte ser röken kan det ju finnas eld och IT-samhällets snabbhetskultur stressar idag miljontals människor i vardagen. Motrörelser saknas som sagt inte. Sista maj var det ”Lämna Facebook-dagen” och tusentals människor avslutade sina konton. En viktig anledning torde vara att statusuppdateringarna känns allt för pressande. Och det är ju tongångar man känner igen. Just nu, i skrivande stund, läser jag faktiskt en uppdatering på Twitter från författaren Unni Drougge: ”Börjar faktiskt undra hur man kan sköta ett jobb och samtidigt sköta sociala medier.”
 
Tankar Tar Tid (TTT) men Information Tar Inte Tid (ITIT), skrev fysikern Bodil Jönsson redan för tio år sedan. Det tycker jag på ett bra sätt sammanfattar snabbhetskulturens dilemma. Vi kan inte stoppa den tekniska utvecklingen, det är kanske inte önskvärt heller, men för vårt fysiska och psykiska välmående måste vi lära oss att hantera det nya medielandskapet.