”Att vara svensk är att bejaka världens rikedom” skrev Aftonbladets krönikör Anders Westgårdh i tisdags i en uppräkning över allt fint som ett blågult medborgarskap innebär. Udden var riktad mot Sverigedemokraterna och tusentals andra goda medborgare har på olika nätforum i veckan beskrivit hur de nu skäms över sin nationalitet.

Ja, många har med mig löpsedelsrasat i några dagar nu över att de främlingsfientliga tagit sig in i riksdagen. Det kan man förstå men jag tror knappast det har någon större verkan.

Att utreda vad svenskhet är kan vara utgångspunkt för ett intressant TV-program av Fredrik Lindström men har mycket lite med den nuvarande politiska situation att göra. Lika fånig infallsvinkel som att solidaritet och att rösta rödgrönt skulle vara en fråga om välgörenhet och att vara snäll, vilket var tongångarna i valrörelsen. För trots alla ärliga antirasister på högerkanten så vill jag rikta problemet mot vänstern. Inga facebookgrupper eller ”Vi gillar olika”-knappar i världen kommer nämligen att lösa de mer djupgående orsakerna. Orsaker som stavas k l a s s a m h ä l l e.

Arbetarrörelsen och vänstern har en ideologisk kris och Sverigedemokraternas främlingsfientlighet är svår att bemöta så länge de egna visionerna lyser med sin frånvaro. Åsa Linderborg och Daniel Suhonen skrev i måndags på Aftonbladets kultursida om hur den borgerliga valsegern är frukten av välorganiserad klasskamp från höger. Stora skattelättnader, pigavdrag, ökad privategendom, massarbetslöshet som pressar ner lönerna etc. fanns med i deras uppräkning. Men det räcker inte med att endast sätta ljus på klassproblematiken och hoppas på ett hyfsat skatteunderlag för att täppa igen hålen i den generella välfärden och därmed också stävja den sociala oro som främlingsfientligheten växer ur.
Den svenska arbetarrörelsen har alltid stått på två ben – kontrollen över statsmakten med följande sociala ingenjörskonst samt den numera osynliggjorda gräsrotssolidaritet som vuxit fram i självorganiseringen. Kooperationen, bildningsförbundet, fackföreningsrörelsen etc. Det är dags att fylla dem med nytt blod.

För arbetarrörelsens grundläggande värderingar är starkt förankrade i Sverige. Såväl Alliansen som Sverigedemokraterna har nått framgångar genom att de anpassats till detta faktum. Sverigedemokraterna har som bekant knutit framväxten av ”det mångkulturella samhällsexperimentet” till välfärdsstatens urholkning. Alliansen har lyckats framstå som ett ”arbetarparti” trots att de överhuvudtaget inte ser klassamhället utan bara tillfälliga sysselsättningsproblem.

Den självorganiserade arbetarrörelsen är jordmånen för en verkligt solidarisk vision bortom klass, etnicitet och kön. Och i samma stund vi ger svar på borgarnas klasskamp så undergräver vi också de främlingsfientligas möjligheter.

För övrigt tror jag att sverigedemokrater gillar barn och kattungar nästan lika mycket som du och jag. Några av dem kanske till och med bär knappar mot plågsamma djurförsök och är med i facebookgrupper till stöd för drabbade i någon katastrof på andra sidan jorden.