Avhysningen av romerna och rivningen av deras läger i Malmö verkar varenda svensk medborgare ha en åsikt om. Bland de etablerade opinionsbildarnas alster går det att finna två huvudkategorier – de som undviker och de som har en åsikt om själva kärnfrågan. De senare kan i sin tur delas in i de som främst värnar äganderätten samt de som i första hand ser till romernas livsvillkor.
Ingen vill ha kåkstäder. Det kan låta självklart men i debatten har känslorna svallat och det har fäktats mot så många väderkvarnar att vi får börja med att slå fast detta faktum. Liksom att antiziganism visserligen säkert kan spåras som bakomliggande orsak till samhällets handhavande av problemet men, av vad jag läst, inte explicit kommit till uttryck utanför extremhögerns opinionsbildande forum.
Om vi utgår från att alla inte bara är emot kåkstäder utan att många dessutom, hör och häpna, anser att även tiggande romer har människovärde så utkristalliseras en enkel fråga att ta såväl moralisk som politisk ställning till: Är äganderätten så pass viktig att rivningen tvunget måste genomföras trots att inget alternativ erbjuds? Några dagar i ett härbärge och enkel biljett till Rumänien, dvs Malmö stads erbjudande, är under rådande omständigheter inget alternativ.
Många proffstyckare försöker slingra sig undan denna fråga. Här finner vi även vanligtvis kloka personer som Aftonbladets ledarskribent Anders Lindberg och kulturskribenten Hynek Pallas. Den förra adresserar i sin text EU, att det är här fattigdomen och diskrimineringen måste bekämpas, men att det kommer ta så lång tid att Sverige måste ordna fler härbärgen tills dess. Pallas landar i att romerna måste inkluderas i svensk välfärd. Bägge kommer med vettiga synpunkter men det ger inte svar på varför lägret måste rivas här och nu.
”Vi måste ha nolltolerans mot att bosätta sig på annans mark”, skrev DN i sin huvudledare i söndags. Det är däremot ett tydligt ställningstagande om än käpprätt åt fanders för en ledarsida som påstår sig stå för mänskliga rättigheter. Tyvärr är det en vanlig ståndpunkt bland dagens liberala opinionsbildare. Kristianstadsbladets politiska redaktör Carolin Dahlman går så långt att hon kallar kravet på ”rimliga livsvillkor” för romerna, som Politisms chefredaktör Eric Rosén framför, för ”flumvänsteruttalanden”. Och den klickvänliga rubriken ”Lyssna inte till vänstertokstollarna” har förstås fått många delningar varav en stor del sannolikt från högerextremt håll.
Högerkantringen hos det vi tidigare betraktat som den svenska politiska mittfåran har gått fort. Kulturskribenten Malin Krutmeijer tillhör dom etablerade opinionsbildare som tydligt sätter romernas välbefinnande, inte miljardären som äger den förgiftade marken lägret står på, i första rum. Hon påminner om tongångarna när Frankrike för fem år sedan tömde romska läger och skickade tillbaka dess invånare till Rumänien och Bulgarien. Istället för nolltolerans mot markockupation skrev DN då om ”en skam för Europa”.
Ingen vill ha kåkstäder. De som försvarade lägret i Malmö gjorde det givetvis utifrån den enda rimliga utgångspunkten – att rivningen och avhysningen både gör det sämre för invånarna här och nu samt minskar sannolikheten för snabba politiska beslut som gör livet bättre för några av EU:s mest utsatta medborgare.
De som värnade äganderätten till varje pris må kalla sig för liberaler eller till och med socialdemokrater men den argumentationen kan under omständigheterna som rådde inte betraktas som något annat än kallhamrad fundamentalism.
Det står var och en fritt att hjälpa romska migranterna med boende. Man kan t.ex bjuda hem dom. Eller samla in pengar för att betala deras camping. Kyrkan är rik och skulle säkert kunna bidra mycket mer. Själv har jag valt att stödja andra humanitära projekt och nöjer mig med att då och då stoppa en sedel i en pappmugg. Varför resonerar jag så? Jo, för att de artiklar i deklarationen om de mänskliga rättigheterna som handlar om rätten ”till” nånting (i motsats till rätten att slippa bli diskriminerad, slagen, oskyldigt fängslad, tystad o.s.v, som alla är rätten ”från” nånting) alla bygger på att det är medborgarskapet som ger dessa rättighet. En medborgare i Burundi kan inte kräva att svenska myndigheter ska ge hen en bostad. Inte heller en rom i Rumänien. De kravet kan hen bara rikta mot sin egen regering. Och eftersom världen är orättvis betyder t.ex inte rätten till skolgång samma sak i Sverige som i Mali. De här rättigheterna betyder att någon ger något till någon. Och då måste man slå fast vem som har rätt att få och vem som är skyldig att ge. Du, Stefan, har ingen skyldighet att låta romer bo i din lägenhet, men du kan göra det av ren medmänsklighet om du vill. Malmö stad har inte heller någon skyldighet att anvisa bostäder till alla andra länders medborgare, precis som att du inte kan åka till Rumänien och kräva en bostad. Det är så världen fungerar på gott och ont. Alternativet är ”Allt åt alla” d.v.s. att vem som helst har rätt att få bostad av dig eller av Malmö stad. När jag besökte migrantlägret härom kvällen lyckades jag inte hitta någon aktivist som tyckte att det var hens eget frivilliga ansvar att hjälpa romerna. Ingen var intresserad av att samla in pengar till campingavgift. Ingen tyckte att man kunde bjuda hem dom till sig för ett permanent boende heller. Alla tyckte att det var en rättighet som någon annan – Malmö stad – skulle leverera. Det var en rättighet som migranterna hade rätt att kräva. Konsekvenserna av detta resonemang blundar man för. Det handlar så klart i förlängningen inte bara om en plats att sätta upp ett skjul. Det handlar om rätt till sjukvård, utbildning, försörjningsstöd o.s.v. Det handlar inte heller om några hundra romer i Malmö. Det handlar om flera miljoner fattiga romer i Östeuropa som gärna hade bytt sin eländiga tillvaro mot en bättre i Sverige. Och ska det inte bli diskriminering mot andra grupper borde det så klart gälla alla fattiga människor i hela världen. Kan Malmö stad ta det ansvaret? Finns det stöd för det bland väljarna? Har det ingen betydelse att Malmö stad just nu går på knäna för att klara av flyktingmottagandet? Jag tror säkert att de, uppenbarligen rätt få, människor som engagerar sig för romernas rätt till boende i Malmö vill väl. Men dom har inte tänkt längre än näsan räcker. Romerna i Sverige fick sina livsvillkor förändrade när vi började se dom som svenska medborgare och inte som något främmande. Problemet är att alla människor inte kan bli svenska medborgare. Det är möjligen ett utopiskt tänkande som kan få en att känna sig god. Men i längden för de kraven inget gott med sig. De snarare minskar än ökar människors sympati för romerna. Och när det gäller hur avhysningen har gått till tycker jag att det verkar som att romernas rättigheter i stort sett har respekterats. Alla ha rätt att kräva att dom inte blir slagna, godtyckligt fängslade, tystade o.s.v. De har man rätt att kräva överallt och av alla. De rättigheterna tycks ingen ha kränkt, i alla fall inte på något mer omfattande sätt. I många länder hade batongslagen haglat.
Så varför inte starta en insamling, Stefan? Malmö stad dignar redan under ansträngningarna att klara av flyktingvågen.