Att Opulens skulle ha blivit en plattform för högerextremister är förstås strunt. Däremot ställdes kritiska frågor kring bland annat klickbetesjournalistik som är värda att ta på fullaste allvar. Jag skriver som chefredaktör om en kontroversiell artikel i magasinets måndagsnummer.
I måndags publicerade Opulens en debattartikel som förespråkar dödsstraff och det från en skribent vilken på nätet kallar sig ”Den öppna rasisten”. En medveten provokation från vår sida förstås och reaktionen lät inte vänta på sig. ”Vad tusan håller ni på med, Opulens?”
Låt mig få återkomma till den frågan efter att självmedlidsamt först ombesörjt den personliga hygienen.
Jag är emot dödsstraff, ja överhuvudtaget till talionprincipens öga för öga, tand för tand. När klasskamrater höll föredrag om exempelvis sin hamster eller sitt frimärksintresse, framförde jag med darrande stämma en appell mot dödsstraff. Amnesty var den första organisation jag blev medlem i, idrottsföreningar och Fantomenklubben borträknade, och jag är fortfarande månadsgivare.
Men jag är chefredaktör för ett magasin som har en debattavdelning och ska man ha en sådan bör den rimligen kunna publicera sådant som strider mot såväl mina egna som mot tidningens värderingar.
Dödsstraff diskuterades på insändarsidorna när jag var barn och debattämnet har därefter poppat upp med jämna mellanrum under decennierna som följt. Efter år av allt högljuddare röster med krav på ”hårdare tag” och med risk för högerextremister i nästa svenska regering är dödsstraff ett minst sagt relevant ämne. Argumentet att det är dåligt att publicera en förespråkare för att det, som det populärt kallas, ”legitimerar” håller inte eftersom det inte längre är vi med humanistiska värderingar som äger problemformuleringsprivilegiet i frågor om brott och straff.
Kritiken mot publiceringen handlade dock mindre om själva artikeln än om skribenten. Ogenomtänkta kommentarer av typen ”Opulens är alltså en plattform för högerextremister nu” tycker jag inte att en tidning som driver en av landets största antifascistiska Facebooksidor behöver svara på. Känner man inte till den kampanjsidan så kanske man innan man hasplar ur sig sådant strunt i alla fall kan spana in några av de snart 3 000 andra artiklar vi publicerat under Opulens treåriga existens.
Däremot ställdes kritiska frågor kring klickbetesjournalistik som är värda att ta på fullaste allvar. Nu orsakade debattartikeln förvånansvärt få klick men vår intention skulle ju kunnat vara att få spinn i sociala medier. Det är svårt att värja sig mot den kritiken om man ändå vill förbehålla sig rätten till, för våra läsare, kontroversiella publiceringar. Medarbetare varnade mig också tidigt för att detta skulle väcka ont blod men jag vore ju inte mycket till publicist om jag backade bara på grund av befarad kritik.
Publiceringsbeslutet har också en förhistoria som handlar om helt andra artiklar. Texter som fått kritik endast på grund av namnet i byline. I min förra fredagskolumn slog jag därför fast att vår utgångspunkt alltid är att skilja på text och person. Fina principförklaringar har dock begränsad trovärdighet om de inte åtföljs av praktik. Att publicera ett debattinlägg av ”Den öppna rasisten” var måhända överpedagogiskt men en kraftfull markering mot att Opulens ska uppfattas som ett tryggt rum för likasinnade.
Som jag också skrev i fredags så har provokationer inget egenvärde. Men debattartikeln framkallade tyvärr bara ilska och sakfrågan, dödsstraffsdebatten, uteblev helt. Opulens slogan ”Den vuxne i det offentliga rummet” är lite självironisk, med en blinkning åt det faktum att vår journalistik snarare är fiberrikt bröd än sockervadd. Men det är också en slogan med ett visst allvar. Och eftersom vi vill främja det så kallade goda samtalet får vi nog tänka till lite extra innan ett kontroversiellt ämne också tillåts framföras av en kontroversiell person.